Flags of Our Fathers

Alltid intressant med en historien-bakom-bilden-berättelse. Ämnet med amerikansk patriotism är kanske inte det som intresserar mig mest men filmens budskap och andemening är väl ändå av det hedervärda och därmed uthärdliga slaget. Betyget blir en 3;a

Eastwood-film som vanligt laddad med symbolik och frågeställningar om vilka som är de riktiga hjältarna. Välgjord med fina skådespelarinsatser. Minus dock för rörigt persongalleri. Hopplöst svårt att i vissa scener med blod, uniformer etc. urskilja vem som är vem. Inte heller blir det lättare av att handlingen ideligen hoppar mellan tid och rum.

Krigets första offer är sanningen, onekligen. Intressant perspektiv på en krigsfilm. Kompetent genomförd på alla plan, men kanske inte med något skådespeleri som utmärker sig.

Jag har reagerat på det här med icke-kronologiskt berättande ganska mycket på sistone och kommit fram till att det ofta tar mer än det ger. Det här är ett bra exempel på hur det blandade perspektivet på berättandet och hoppande mellan många olika tider mest är ivägen för engagemanget. En stabilt bra film som faller lite platt även av andra anledningar. Men ändå bra.

Välgjort men repetitivt och långdraget. Känns som den under långa perioder bara står och stampar. Den hoppiga kronologin känns inte heller naturlig och är en av anledningarna till att det är svårt att verkligen bli engagerad.

Intressant om mytbildning och statsstyrd historieskrivning. Överraskande välgjort och genomtänkt för att vara en amerikansk film om andra världskriget, vilka brukar vara fulla av flaggviftande patriotism.

Bättre än väntat, och med förvånansvärt lite flaggviftande. En film om hur historien skrivs i efterhand.

En framförallt väldigt snygg och välgjord film. Krigsekvenserna håller absolut högsta klass. Resterande scener är inte fullt lika bra men fortfarande klart sevärda med stabilt och engagerande skådespel. Clintan levererar som vanligt på hög nivå.

Intressant men det blir inte mer än en trea efter allt.

Konventionell men stark berättelse kring behovet av att rättfärdiga krig. Innehållet och formen smälter ihop till en sömlös helhet eftersom Eastwood numera, på gamla dar, är fast förankrad i nordamerikansk berättartradition modell Norman Mailer. Det är sorgligt men aldrig sentimentalt, det är våldsamt men aldrig spekulativt. Krigsscenerna följer den realistiska tradition som återupptäcktes med 'Saving Private Ryan' och görs med en bravur som indikerar hur tekniskt skicklig Eastwood är som regissör. Frånvaron av varumärkesskådespelare ger ytterligare realism och ger åskådaren möjlighet att fokusera mer på rollerna än skådespelarna bakom.