BETYG
3.2
av 5
3.2
av 5
Frank

En ung wannabe-musiker, Jon, tar sig vatten över huvudet när han går med i ett excentriskt band lett av den hemlighetsfulle Frank som sällan kommer ut ur sitt papier-maché-huvud, och hans skrämmande sidekick Clara.
Originaltitel | Frank |
Regissör | Lenny Abrahamson |
Manus | Jon Ronson, Peter Straughan |
Genre | Drama, Komedi, Mysterium, 2010-tal |
Skådespelare | Domhnall Gleeson, Michael Fassbender, Maggie Gyllenhaal, Scoot McNairy, Carla Azar, François Civil, Shane O'Brien, Lauren Poole, Hayley Derryberry, Tess Harper, Bruce McIntosh |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 764 |
Filmnummer | 109056 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Amatörmässig, fånig, oengagerande och inte ens som musikproducerande går det att känna något. Bara ren efterapning av andra filmer och andras musik. Det mest störande är förmodligen att den försöker framstå som en originell komediklassiker utan att vara originell, underhållande eller minnesvärd. Se hellre Johannes Nyholms filmer.
Otroligt originell och flödande.
Fantastisk musik från Frank och hans band och fantastiskt dålig musik från Domnhall Gleeson. Mycket intressant och det är bitvis väldigt roligt, men samtidigt lite för segt (och ibland nästan lite för underligt, men bara nästan). Jag gillar dock galenskap och musik (som förövrigt är en slående kombination), så jag är absolut inte missnöjd! Stark trea!
Det här bandet vill jag boka!
Jag vet inte var (var eller vart?) alla de mediokra betygen kommer från (från eller ifrån?) men det här var ta mej tusan den finaste filmen jag sett på x antal år. Det råkar också vara den första film jag kommenterar på ett halvannat år. Men den har allt. Alla psykiatriska diagnoser i DSM-V (eller vad fan den där jäkla psykbibeln nu är uppe i), de mest inspirerande skapandeprocesserna, de vackraste jävla karaktärerna och en Michael Fassbender som gör mig så jävla avundsjuk på vår svenska stolthet Alicia Vikander så att jag ta mej tusan bara dör. Nä, jag blev berörd av den här jävla skiten, till botten av min själ (den är avgrundsdjup) och jag bara darrar av tanken på (tanken försvann, förlåt, punkt). Det här är så mycket mer än en brittisk indiefilm. Det är en femstjärnig watchamacallit av rang. Knulla, är ett bra ord för att beskriva själva upplevelsen. Vi, alltså. Jag och ni. Bra? Bra!
Filmen ligger fortfarande kvar i mina tankar på ett sätt som får mig att vilja höja till en fyra, men nä, det var för mycket som var slätstruket. Dock så vill jag säga att det är en stark trea som helhet.
Har massor med bra scener och detaljer men helheten, händelseförlopp, karaktärsutveckling, relationsutveckling osv känns allt för menlöst. Slätstruken trea.
Bra musikscener! I övrigt svår att få grepp om. Vad handlar den om? Kan läsa in teman som typ "vad är man beredd att göra för framgång". Men det är rätt luddigt utfört och inte speciellt djupgående.
Gillade den, ännu en fin överraskning efter att länge ha skjutit upp denna film. Den känns en aning långsam vissa stunder men på det stora hela är den intressant, vrickad och rolig. Introt med en Domhnall Gleeson som försöker skapa låttexter utifrån vardagshändelser är helt underbar, likaså alla framträdanden med Frank.
bra ju! underhållande film, och även rörande. Den rörde vid mörker och sorg men var samtidigt enkel och lättsvald. Allvar framfört med glimten i ögat.
Helt klart väckte den min nyfikenhet och den udda och inte så lite suspekta framtoningen är lite lockande. Fast visst hjälper det om man klarar av musiken. Jag ger en 3;a i betyg.