Freddy Got Fingered

Jag undrar lite om den här filmen är en trollning. Det är som om någon som läst vad humor är i ordboken försöker göra humor. Samtidigt är ju Tom Green rätt kul ibland i andra sammanhang, så jag är lite osäker på vad som händer här. Hjortscenen är iofs riktigt rolig (och grotesk), och korv-synthen är duktigt bisarr. Men typ tre skratt genom hela filmen räcker förstås inte, speciellt när resten fyller en med avsmak. Green borde ha satsat på subploten, den tecknade serien "Zebras In America", istället. Vissa av de bortklippta grejerna som visas i slutet är också mycket roligare än det som kom med i filmen. Inte riktigt en etta utan en ultrasvag tvåa.

Riktigt jävla dålig. Tom Greens humor går ju ut på att chocka men det lyckas han inte så bra med. Men soundtracket är förjävla bra och därför sätter jag en 2a.

Ja va fan ska man säga om det här? Vanligtvis är komedier relativt lätta att värdera, hur mycket garv kan de producera? Sen finns det anomalier där rena skratt inte räcker, de skådisar som får en att omvärdera livet självt. Denna subgenre av komedi är väl bäst personifierad av Rob Schneider där varje skratt han framkallar får en att hata sig själv lite mer eftersom man vet hur jävla dåligt det är egentligen. Tom Greene får nog ta och sälla sig till den här smala kategorin. Jag tänkte först att det skulle vara en 1a eftersom det är så sinnessjukt retarderat, men det är ju ändå så att man skrattar åt ganska mycket här också, speciellt gillar jag Rip Torn som Tom Greens livströtta farsa. Jag förstår ju hur razzies fungerar, man zoomar in på en film man hatar och sen kastar man alla statyetter man kan på den, fråga Uwe Boll hur det känns. Och jag förstår att både Tom Green och filmen i sig får en sådan utmärkelse, de har förtjänat den, men lite tycker jag synd om herr Torn också. Kul att Green är den enda som dykt upp och accepterat sin statyett personligen och dessutom tog med sig sin egen röda matta för tillfället. Jag hatade honom i Road Trip och stundtals hatar jag honom här också, men jag börjar misstänka att fanskapet kan vara en acquired taste och om jag inte har gett på att nån gång börja tycka om whiskey så ska jag väl inte helt ge upp på det här heller, vem vet vad en omtitt senare i livet kan föra med sig. Nu dras jag åt olika håll och då är väl en 2a en rimlig kompromiss, som film betraktat är det ju dock en 0a.

Fantastisk!

Så usel att man blir förbannad!

Den här filmen är larvig så in i helvete och dessutom är den jävligt överdriven. Men när man snackar om Tom Green så kan man ju inte förvänta sig nåt annat.

Även om det är inte så många skratt så finns det onekligen något tilltalande i den här gränslösa skämtarstilen utan självkritik, där man känner att vad som helst kan hända. Dock finns det betydligt bättre filmer i den genren.

Jag skulle vilja gen en 1:a i betyg men då skulle jag ljuga. Filmen är helt sjuk och väldigt knäpp men ibland fann jag mig själv le och skratta rätt bra. Jag skämdes men jag tror inte filmen hade en större plan än att vara just det den är: Annorlunda, konstig och dum. Kan man acceptera att det är det man tittar på så kommer man få några skratt.

asrolig!

Jag trodde ärligt talat att jag hade sett det mesta inom dålig komedi, tills jag satte på den här filmen. Redan ungefär tio minuter in i filmen funderar jag över vad fan det är jag tittar på egentligen; skulle detta föreställas att vara roligt, eller vad. Man börjar ju därmed genast undra vad som fan pågår i Tom Green's huvud under det mesta vidriga scenerna i filmen, och hur fan kommer det sig att Barrymore medverkar i filmen. Hon borde haft ett bättre sunt förnuft. Nej, detta är inte ens roligt för att vara dålig komedi.