En väldig vänskap

En fin betraktelse om ett människoöde. Men som med all fiction så kan man vinkla det som man vill och här väljer man att spela på folks varma tycka-synd-om-känslor. Jag köper inte det fullt ut. Betyget blir en stark 3;a, 3+

En publikvänlig film om en fetlagd vänlig man i 40-årsåldern som är som ett barn i sinnet, men ständigt utnyttjas och möts av motgångar. Han har börjat tappa självkänsla, tilliten till andra människor och lusten till socialt umgänge och accepterat sitt ensamma och inrutade liv. Men så plötsligt händer saker i hans liv som rör om i det och förändrar honom. En film som är både varm och charmig, men också tragisk och tankeväckande. Att han köper leksaker enbart till sig själv och inte skäms för det ger filmen en egen prägel. Vill man se något annat tragikomiskt på samma tema men ungdomligare, och inte räds närgångna sexskämt, rekommenderas Norska Fatso från 2008. Jag gillar båda filmerna, men den här riktas nog mot en bredare (vidare, inte mer överviktig) publik.

Mycket bra isländsk film. Ungefär så här sorligt ser nog livet ut för många män som är kraftigt överviktiga.

Fruktansvärt fint, även om den såklart också är en film om Livet så allt får ju inte vara så fint. Önskar man kunde hoppat över viss verklighet, till exempel med Hera.

En väldigt sympatisk film det här. Händelseförloppet är förvisso väldigt mycket en filmkonstruktion, men man är hela tiden konsekventa i sin skildring av karaktärerna, vilket gör dem trovärdiga, och trots att det stundtals är roligt, så reducerar man aldrig Fusi till en komisk figur. Han är ju också helt enkelt väldigt lätt att gilla. Stark trea

Här fick man till det, hade kunnat bli en snyfthistoria men man lyckades hålla balansen. Passade bra att se den här efter att varit och lyssnat på Stefan Einhorn om hur man blir en god människa, ett bättre exempel än Fusi kan man knappt hitta. Lugnt berättad om hur livet kan yttra sig när det yttre kommer i vägen för det inre, vissa ser och andra inte. Miljöerna och människorna kändes som riktiga och man lyckades få en känsla som innehöll både skratt, värme och sorg, vänskap i flera nivåer och det slår högt.

Eftersom den gör anspråk på en gnutta realism blir den bara tramsigt ansträngande osannolik och "gulligt" förutsägbar. Bara slutet och den humanistiska drömmen i dessa bedrövliga tider lyfter den aningen...

En isländsk pärla som får ens känslor att bubbla över både i form av skratt och tårar. Huvudpersonens underliggande godhet är oerhört värmande. Den värld av fördomar som möter honom till följd av att han är utmärkande och annorlunda är smärtsam. Den är också tankeväckande och en bild av hur ofta en första anblick räcker för att vi ska skapa oss en förutfattad mening om någon. Filmen lyckas med konsten att balansera alla intryck på ett utmärkt sätt. När jag lämnade biosalongen var det med tårar i ögonen, men med ett leende på läpparna. 5:a

En genre med hög potential både uppåt och nedåt. Virgin Mountain lyckas med det mesta den företar sig och det är sån värme som genomstrålar den här filmen att jag blir väldigt tagen, entusiastisk och berörd under visningen. Det känns som riktiga människor, inte som filmkaraktärer och det är där nyckeln ligger i att undvika megafloppar som såna filmer gärna kan bli. Nördigt så det förslår, men också en studie i isolering och en värld som är svår att känna sig hemma i. Jag gillar hur filmen aldrig är elak eller löjeväckande, det här är helt enkelt ganska klockrent och 4an är gjuten.

En film helt i min smak! Ett tragikomiskt mästerverk skulle jag faktiskt vilja utnämna den till. Men då älskar jag i och för sig filmer om nördar/kufar. Vilket kanske är en förutsättning för att gilla den här. För Fúsi är ju lite speciell...