Fyra bröllop och en begravning

Är roligare i början, men sen när Grant tar över så måste man nog gilla hans charm för att tycka om det. Lite samma som med Tareq Taylor eller Ernst Kirchsteiger här i Sverige, en märkligt till krånglad charm som man älskar eller hatar.

Jag ser om den just nu när den går på fyran. Jag såg den på bio när den kom och tyckte då som nu att det är en extremt överskattad film. Jag har aldrig varit någon fan av Hugh Grants enformiga skådespeleri och här är han inte så lite irriterande. Några bra scener räddar tvåan.

Ganska rolig och mysig, men såväl Grants som MacDowells karaktärer är ganska enerverande snarare än charmiga. Störst plus för birollsinsatserna, i synnerhet gällande Callow och Scott Thomas.

En av de bästa romkoms som finns -- och detta är trots att Andie MacDowells karaktär är riktigt obehaglig på alla sätt man kan tänka sig. Filmen fungerar trots detta, eftersom man sympatiserar med Charles' sökande efter kärlek, och eftersom det är ett sådant fantastiskt manus. Händelserikt in i minsta detalj, med massor av roliga och finurliga smådialoger och finesser, och med flera väldigt starka parallella underströmmar -- till exempel homosexualiteten hos ett par som behandlas subtilt och naturligt, med klimax i kyrkan med dikten av W.H. Auden (själv homosexuell) och de deltagande vännerna till paret. Detta par -- spelat av Simon Callow och John Hannah -- utgör kanske de bästa birollerna, men det är svårt att välja, för alla biroller är sällsynt välskrivna och välspelade med egna, tydligt utmejslade personligheter, och därtill välregisserade in i minsta blick. Kristin Scott Thomas och den tragiskt för tidigt bortgångna Charlotte Coleman är också superba. Den enda som inte är speciellt bra är faktiskt MacDowell, men det spelar inte så stor roll, för filmen handlar egentligen inte om henne till speciellt stor del. Herregud de känner ju inte ens varandra! En visserligen överdriven (det är ju en romkom) men ändå mänsklig och varm film, där en hel del brittiska detaljer i språk och händelser nog missas av många svenskar.

En kul film som går att se flera gånger. Synd bara att Rowan Atkinson inte var med mer än han var.

Ack du ljuva 90-tal, endast du kunde ge världen dessa pärlor. En tid då Richard Curtis fortfarande kunde skriva manus och Hugh Grant kunde vara den bortkomna spjuvern som alla älskade. En tid då Andie MacDowell kom ner från Olympen och besökte mänskligheten då och då. En tid då filmmagi kunde skapas genom helt ovanliga vanliga vänskapsband som man bara låter sig sugas in i. I första hand är väl detta mer en utforskning av Grant och hans kompisar än Grant och hans kärleksliv, men att MacDowell dyker upp som en amerikansk virvelvind skadar ju knappast filmen. Det är mycket här som inte är speciellt realistiskt, men det behöver det ju inte vara heller, det är mysigt från början till slut och det är en värld man gärna tillbringar ett par timmar i, hans kompisgäng känns som en bra blandning av människor och även om den innehåller en del hjärtskärande inslag är det i mångt och mycket en film som är ganska härlig och utan någon stark svärta. Kanske inte riktigt lika bra som Love Actually, men i den här genren står den sig väldigt bra och man ska nog ha ett hjärta av sten för att inte bli glad av det här. En stark 3a.

Det känns som evigheter sen jag såg hela den här men det är väl bara så att jag sett dela av den många gånger sen sist, svag, svag nostalgi fyra.

Jag bara hatar, hatar, hatar den ytters usla filmen på alla plan!!!!

Oerhört charmig historia.

Oj, det är visst nästan 10 år sen jag såg den senast, den här gillar jag mycket och brukade se den åtminstone en gång om året.