Gå och se...

Äntligen sågs klassikern, när filmen är lika gammal som WW2 var vid premiären av den. Väldigt snyggt foto med mycket dolly, härlig ljudläggning, fina miljöer och snygga scenbyggen. Överlag bra spel, men en del teatralisk mimik stör och trots att vi ser grymheterna så går det inte känslomässigt in på djupet hos mig.

Jag vet inte hur jag ska betygsätta detta. Läst så mycket översvallande. Ja, sista tredjedelen är mörk, obehaglig och visar mänsklighetens äckliga sidor. Det är jobbigt, men problemet är att filmens inledande 1H 35M är så otroligt segdragen och märklig, jag sitter och undrar vart det där på väg, vad som egentligen händer - lite som en rysk, deprimerad, påtänd Terry Gilliam. Det är märkliga scener, återkommande close-ups av ansikten som visar ett oftast extremt teatraliskt uttryck. Sen utvecklas det till något annat på slutet. Jag hade nog bara väntat mig något helt annat. Det är för mycket surrealism för min del.

Sista tredjedelen är givetvis en intrycksfull studie i mänsklig grymhet. Men vägen dit är segdragen, jag har svårt att hålla intresset uppe.

Se detta och du kommer att få en extremt obehaglig upplevelse. Det finns väldigt lite av glorifiering, ära, hopp och glädje i det här. Men här finns en stark och surrealistisk beskrivning av det lidande som kriget skapar. Regisör Elem Klimov visar oss genom den pojkaktigt självrådiga men samtidigt så rädda tonårskaraktären Flyoras ögon hur jävligt livet tedde sig där på Vitrysslands landsbygd under andra världskriget. Vi har sett mängder av bilder på lidande från tidigt 40-tal i många sammanhang och filmer. Det har nog skapats något slags mentalt skyddsfilter hos oss så man kan se dessa hemska historier från svunna tider. Men när man via media dagligen matas med nutidsbilder som man trodde bara fanns i denna svunna tid (filmklipp från angreppskriget mot Ukraina i nästan samma område) blir upplevelsen starkare. Jag mår illa. Jävla krig.

Oj. Vilken film. Var ska man börja? Bildspråket är genomgående tungt, säkert och vågat, likaså ljudbilden. Kravtjenko går inte att ta ögonen från. Något för fragmentarisk i mitten, då den tappar lite i stringens. Men det tas igen med besked i sista delen. Gå och se!

Mäktig och obehaglig. Den enda krigsfilm man egentligen behöver se. (10/10)

Apokalyptiskt vacker, fruktansvärd, djup, makaber, hyperrealistisk terror. Konstnärligt infernalisk, politiskt viktig, filmtekniskt genialisk. Nog den enda film jag sett som så ultrarealistiskt visar vad fascisterna gjorde mot slaverna och byarna på östfronten, samtidigt som den även är så konstnärligt vackert mardrömslik. Mästerverk utan dess like. Detta borde visas istället för "Saving private Ryan".

Tagningarna där man skapat en autentisk sfär på bild och ljud utan av vad man idag är väldigt less på dvs CGI och tillrättlagd soundtrack bakom varje scen där filmmakarna vill pusha på att man som tittare ska känna något. Grym på att visa krigets baksidor på ett mer jordnära plan vilket många andra krigsfilmer misslyckas utan att det ska överdrivas åt det ena eller andra hållet.

För mycket konst. Scenerna är alldeles för långrandiga, djupa eller obegripliga.

En riktig skrattfest med otroligt bra slutscener