BETYG
3.3
av 5
3.3
av 5
Genom stormen
Anna åker till sina rika släktingar för att försöka få pengar till sin fattiga mor. Där träffar hon överklassplayern Sanderson, som lurar in henne i ett fejkbröllop, gör henne med barn och dumpar henne. Hon föder barnet men det är sjukt och dör. Tyngd av skammen söker hon jobb på en bondgård där man inte vet någonting om hennes förflutna. Sonen i familjen, David, förälskar sig i henne, men hon är tyngd av sin mörka hemlighet och kan inte ge sig till honom. Att Sanderson är en vän till familjen gör inte det hela bättre...
| Originaltitel | Way Down East |
| Regissör | D W Griffith |
| Manus | Joseph R Grismer, Anthony Paul Kelly, D W Griffith |
| Genre | Stumfilm, Romantik, Drama, 20-tal |
| Skådespelare | Lillian Gish, Richard Barthelmess, Lowell Sherman, Kate Bruce, Burr McIntosh, Mary Hay, Creighton Hale, Emily Fitzroy, Porter Strong, Florence Short |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 107 |
| Filmnummer | 18786 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
En bra början och en stark avslutning, med drabbande melodram i början och omtalade spänningssekvenser i slutet. Som redan nämnts står ett intressant kvinnoöde i centrum, mellan gammalmodig och mer modern moral, fint skildrat av Lillian Gish. Men det alldeles för långa, sega mittenpartiet med daterade "komiska" karaktärer frestar på tålamodet. Stark trea.
Jag har inte sett många stumfilmer i mitt liv, och de jag har sett har jag inte direkt gillat. Så att ge sig på den här två och en halv timme långa skapelsen var kanske lite djärvt av mig. Jag kan heller inte förneka att det var lite av en prövning, men det var ändå en prövning som det i slutändan var värt att ta sig igenom. Jag finner det intressant att den är så gammalmodig i sin syn på äktenskapet, men samtidigt så modern i sitt tema med den utsatta kvinnan som kämpar mot en värld som spelar efter männens regler. Att se hur sådana frågor har hanterats under tidigare tidsperioder är en anledning till att det är så intressant att se äldre film. Bara att se en film som är nästan hundra år gammal finner jag i sig väldigt fascinerande. Tidsperioden för med sig dålig humor dock, och scenerna med comic relief-karaktärerna drar onekligen ner en del, det känns tveksamt om det överhuvudtaget går att skapa bra humor i stumfilmsformatet. Desto trevligare då att beskåda Lillian Gishs oerhörda utstrålning, hon är en stor anledning till att jag aldrig tappade intresset för hennes karaktärs öde, och avslutningen är verkligen spektakulär. Så det känns kul att få sätta en trea på en gammal stumfilm, även om den är av det svagare slaget
hade gott kunnat varit utan de mer farsartade inslagen, men alla ska väl få vatten på sin kvarn. Gishs skådespeleri är verkligen sprakande och gripande, tematiken är emellanåt rafflande, och scenerierna är magiskt fina. kändes ganska kort också.
Lillian Gish är suverän och filmen innehåller många fantastiska scener; vackra, rörande och riktigt häftiga. Överlag en mycket bra film med flera klassiska citat och bra manus. Tyvärr tycker jag ändå att den blir långrandig när den varar i drygt 2,5 timme. 3+
Griffith har en ovana att hänfalla åt schabloner och dessutom drar han ut filmerna lite onödigt ibland. Samtidigt var detta något av en upplevelse, både tack vare Gish i huvudrollen och den intressanta tematiken. Vissa saker har verkligen utvecklats mot det otvivelaktigt bättre. Men jag hade verkligen önskat att filmen var lite mer koncentrerad, det blir en riktigt svag fyra.
Ganska långrandig innan den makalösa sista halvtimmen. Bara denna gör att filmen är värd en fyra, men här premierar jag också Lillian Gishs spel, hon har verkligen utvecklats sedan de tidigare Griffithrullarna.
Tyckte någon att min kommentar avslöjade handlingen?
Griffith har gjort det igen. Många invändningar dock, ett stort fel med denna filmen är att han tryckt in helt felplacerad buskishumor o onödigt långa danser, suck. Detta kan dock redigeras bort i Moviemaker och då blir filmen både intensivare o kortare. Trots dessa tokfel måste jag sätta en Femma för både Gish o den osannolika spänningen sista halvtimman. Dramat i sig är filmhistoria. FEM!
Bitvis lite för tramsig för min smak, men i övrigt håller den hög klass. En av Griffiths bättre filmer, av de jag har sett.
från 1920 o 145 min lång låter skitkul..
