BETYG
1.6
av 5
1.6
av 5
God's Not Dead 2
När en highschool-lärare får en fråga om Jesus i klassrummet, leder hennes svar till att hon hamnar i trubbel och riskerar att leda till religiös förföljelse.

Originaltitel | God's Not Dead 2 |
Regissör | Harold Cronk |
Manus | Chuck Konzelman, Cary Solomon |
Genre | 2010-tal, Drama |
Skådespelare | Melissa Joan Hart, Jesse Metcalfe, David A R White, Ernie Hudson, Robin Givens, Hayley Orrantia, Fred Dalton Thompson, Ray Wise, Pat Boone, Maria Canals-Barrera, Sadie Robertson, Carey Scott, Trisha LaFache, Brad Heller, Paul Kwo |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 16 |
Filmnummer | 121367 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Började väldigt bra och tyckte att detta är ett intressant ämne. Men tyvärr spårade det ur mer och mer. Att ett föräldrapar kände sig kränkta för som de tyckte läraren predikade på lektion det kan jag köpa, man kan bli kränkt för mycket. Men för mycket osannolikheten som följde på det har jag svårare att köpa. Amerikanska filmer har ofta en tendens att överdriva stråkarna och så i detta fall, fanns ingen hejd på dyrkandet. Det hela utmynnade i en sektkänsla som man ville inkludera tittaren i, tror att det fick motsats effekt, men måste säga att det var ett intressant fenomen.
Kluven etta. Filmen börjar ändå ganska ok, och jag förstår de kristnas behov (själv uppväxt inom pingstkyrkan) av att lyfta frågor kring var gränserna går för personlig tro och hur mycket man får dela med sig (det är inte så svart-vitt som vardera sidan i filmen får det att tro). MEN filmen tar i så den spricker, blir uppenbar i sina smått skrattretande stunder av mini-predikan, och till sist så fallerar den totalt. Så det måste bli en etta.
Jag tänker typ att den första iallafall hade intressanta inslag (av fakta och så), även fast det inte höll i längden, men denna var ju bara rakt igenom skit? Värdelöst manus. Inte bra skådespelarinsatser. Så cheesy och blä att jag vred mig där jag satt. Jag är ändå uppväxt i en baptistkyrka där min far är pastor, men alltså, detta är såååååååå amerikanskt och irriterande. Det enda jag gillade var Tait (sångaren i slutet) för är uppväxt med hans förra band. I övrigt: för jävla dåligt.
Självklart var jag tvungen att se uppföljaren. Tvåan är något nedtonad, eller åtminstone inte lika konstant chockerande i sin banalitet, eftersom materialet håller precis samma låga nivå--den är bara lite mjukare till sin presentation. Kanske tog Harold Cronk till sig enbart av den tekniska kritiken... eller så gjorde den första filmen mig avtrubbad.
Mer förföljelsemani från den kristna högern i USA. Hela premissen är så absurd. Bara för att en lärare svarar på en direkt fråga om Jesus under en lektion kommer en hel arsenal onda ateister med ACLU i spetsen och stämmer henne, trots att det är uppenbart att hon inte predikade för klassen. Av nån obegriplig anledning utvecklas fallet (en stund) till att handla om ifall Jesus var en verklig person och vi får lyssna på Lee Strobel och liknande "experter". I eftertexterna listas en rad verkliga fall som sägs ha inspirerat filmen. Vänligt nog har filmmakarna skrivit en sammanfattning om varje fall, och läser man så upptäcker man att inte ett enda av dem är det minsta likt det som skildras i filmen. Filmens premiss är alltså inte bara absurd utan en total halmdocka. En totalt oärlig film som tycks utspelas i ett alternativt universum där kristna i USA är så förtryckta att alla deras rättigheter håller på att tas ifrån dem.
I sin helhet är jag nästan slut med ord att prata om dessa religiösa filmerna, för de spelar nästan identiskt med varandra, och alla lyckas ändå hamna i min topp 10 lista över årets sämsta. Detta på grund av hur mycket det är fyllda med sin egna religion och säger till tittaren "om du inte är kristen är det du som är problemet och har fel". De landar aldrig någonstans i mitten, de tar aldrig upp några konkreta eller intressanta handlingar och diskuterar båda delarna. När ska vi få se en religiös person börja tänka sig om och inte tro, i en av dessa filmerna?
Hela handlingen är absurd och skrattretande ibland, men det är snarare hur seriöst filmen tar sig själv som gör det hela mer läskigt och gör att jag själv inte skrattar så mycket.
Den må vara mer proffsigare utförd än förra, men med det lyckas den också bli mer offensiv till tittaren.