BETYG
3.5
av 5
3.5
av 5
Gummo
Staden Xenia i Ohio har aldrig riktigt hämtat sig från den tornado som drog fram där några år tidigare. Tonåringen Solomon och hans något äldre vän Tummler fördriver sin tid med att sniffa lim, döda katter och lyssna på musik.
| Originaltitel | Gummo |
| Regissör | Harmony Korine |
| Manus | Harmony Korine |
| Genre | Drama, 90-tal |
| Skådespelare | Nick Sutton, Jacob Reynolds, Jacob Sewell, Lara Tosh, Chloë Sevigny, Darby Dougherty, Carisa Glucksman, Wendall Carr, Daniel Martin (II), Max Perlich, Bernadette Resna, Charles Matthew Coatney, Linda Manz, James David Glass, Donna Brewster, Harmony Korine |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 3412 |
| Filmnummer | 3949 |
Recensioner
Gummo är den kanske den mest udda film jag någonsin har sett. Den handlar om en massa olika saker som igentligen inte hör ihop. Så igentligen har denna film inte någon mening. Men gillar man udda... Läs mer »
Kommentarer
Jävla störd film!!!
Harmony Korine har en unik förmåga att fånga karaktärer och klass och sociala strukturer och allt möjligt på ett fantastiskt sätt. Filmen känns inte riktigt som den tar vägen någonstans men det känns lite typiskt för dom flesta filmer han skrivit manus till, på gott och ont.
Spännande karaktärsporträtt & bruk av musik, sång och skitigt kameraspråk. Det är mer känsla än historia. Vilket jag iofs gillar. Blir illa berörd och lite omskakad, men inte hela vägen.
Såg ut att utspela sig på 80-talet? Kan säga att jag gillade den men hade inte lika hög standard som varken Ken Park eller Kids men jag gillade den.
Häftig. Misär.
En riktigt bra White trash-film, inte så mycket gå och duscha-känsla som jag trodde. Det var väl bra kanske.
Visst blir man rörd av personporträtten som målas upp och vill veta mer om människorna, men filmen är alldeles för fragmenterad och dokumentär för att jag ska bli intresserad av någon eller något.
Den där sista biten, när Crying spelas och Bunny kommer springandes med en död (?) Foot-foot. Seriöst typ starkaste scenen jag sett gud
Klassaspekten tillsammans med de ärliga människoporträtten i filmen är bland det bästa jag sett. Rimligtvis är det för att dessa komponenter gifter sig väl med varandra. I sådana fall ter det sig ännu bättre. En favoritscen, bland många, är den där två yngre pojkar leker lekar som anammar "den hårda verkligheten" när de agerar omdömeslösa poliskonstaplar. I alla fall. Det är alltid svårt att se en film med ett rent sinne som jag läst präglat filmskapare och som jag hört både gillas och hatas av viss publik. Det fungerade dock väldigt bra. Soundtracket är dessutom fantastiskt. Kortfattat: om klass, med klass. Lite så. (Nog för att inga katter for illa under inspelningen men lite anmärkningsvärt och störande var det ändå)
Jag har lite svårt att bestämma mig. Som filmiskt konstverk är det mestadels briljant. Som hantverk har de vissa scener som sticker ut som helt fulländade. Jag finner dessutom ett rikt innehåll i filmen, som tangeras av dess avslutningslåt och vad denna betyder i filmen. Det handlar om inskränkthet och småstäder, klasskillnader och allmänt människor. Den tappar lite under sin andra halva, kommer ur fas liksom. Scenerna är inte lika perfekt avvägda varesig gentemot varandra eller sig själva. Men jag tycker det är okej, helheten är fascinerande, störande och suverän.
