Gummo

Harmony Korine följde upp sitt manus till Kids med Gummo och tog denna gång även på sig regissörshatten. Tematiskt känns filmerna ganska lika även om Gummo är än mer lösryckt och dokumentär. Harmony Korine är bra på att gestalta mänsklig misär och fattigdom. Han målar upp en värld med karaktärer som inte ser någon framtid och som helt saknar empati. En värld där det är normalt att sälja döda katter till det lokala slakteriet eller att agera hallick åt sin funktionsnedsatta syster. Miljöerna och karaktärerna är extrema men realistiska.

Jävla störd film!!!

Harmony Korine har en unik förmåga att fånga karaktärer och klass och sociala strukturer och allt möjligt på ett fantastiskt sätt. Filmen känns inte riktigt som den tar vägen någonstans men det känns lite typiskt för dom flesta filmer han skrivit manus till, på gott och ont.

Spännande karaktärsporträtt & bruk av musik, sång och skitigt kameraspråk. Det är mer känsla än historia. Vilket jag iofs gillar. Blir illa berörd och lite omskakad, men inte hela vägen.

Såg ut att utspela sig på 80-talet? Kan säga att jag gillade den men hade inte lika hög standard som varken Ken Park eller Kids men jag gillade den.

Häftig. Misär.

En riktigt bra White trash-film, inte så mycket gå och duscha-känsla som jag trodde. Det var väl bra kanske.

Visst blir man rörd av personporträtten som målas upp och vill veta mer om människorna, men filmen är alldeles för fragmenterad och dokumentär för att jag ska bli intresserad av någon eller något.

Den där sista biten, när Crying spelas och Bunny kommer springandes med en död (?) Foot-foot. Seriöst typ starkaste scenen jag sett gud

Klassaspekten tillsammans med de ärliga människoporträtten i filmen är bland det bästa jag sett. Rimligtvis är det för att dessa komponenter gifter sig väl med varandra. I sådana fall ter det sig ännu bättre. En favoritscen, bland många, är den där två yngre pojkar leker lekar som anammar "den hårda verkligheten" när de agerar omdömeslösa poliskonstaplar. I alla fall. Det är alltid svårt att se en film med ett rent sinne som jag läst präglat filmskapare och som jag hört både gillas och hatas av viss publik. Det fungerade dock väldigt bra. Soundtracket är dessutom fantastiskt. Kortfattat: om klass, med klass. Lite så. (Nog för att inga katter for illa under inspelningen men lite anmärkningsvärt och störande var det ändå)