Häftigt drag i plugget

Fast Times at Ridgemont High är en film som jag egentligen borde hata. Bara ordet highschoolfilm brukar räcka för att sätta i gång pulsen på mig och göra mig reda att fly. Jag bestämde mig dock för att ge den här filmen en chans. Mycket på grund av att den innehåller flera skådespelare som slog igenom senare. Det kan nämnas att i filmen medverkar tre skådespelare som senare alla tog hem (minst) en Oscar för bästa skådespelare, Sean Penn, Nicholas Cage of Forest Whitaker. Jag blev positivt överraskad. I stället för göra filmen så vulgär som möjligt och plocka billiga humorpoäng på det, lyckas filmen i stället vara extremt skön. Filmen innehåller både många minnesvärda citat och karaktärer. Men trots att filmen lyckas vara så skön så blir den aldrig falsk. Både karaktärerna, handlingen och dialogen känns som den skulle kunna vara hämtad ur en riktig high-school miljö.

En milstolpe bland 80-talskomedier.

En väldigt underhållande klassiker! Jag gillade den mycket! Efter en om titt så höjer jag till en femma. Tycker mycket om den! Sköna karaktärer och go musik!

En skön rulle med en ung o stenad sean penn....

Mycket mer än andra high school-filmer från 80-talet så känns den här väldigt äkta. Även om jag är något yngre så känns både dialog och problemen med att bli vuxen från den här tiden igen. Måste ha ansetts vara väldigt vågad när den kom ut. Extra kul med alla tidiga roller från blivande storstjärnor. Det finns helt enkelt inte mycket att klaga på här.

Älskar att Anthony Edwards pryder omslaget och har en sammanlagd screentime på ca 20 sekunder, utan repliker. Nicholas Cage är också bra som jublande åskådare!

För lite Nicholas Cage, för mycket andra människor.

Fick en känslan av att den inte är riktigt som den "high school-film" som många vill göra den till, även om det till viss del är så väldigt mycket. Fann den lite mer härlig då den hade en blandning av många båda höga och låga ingredienser. Karaktärerna är både kul och irriterande och musiken är poppigt bra.

Ikonisk high-school - film med flera skådespelare på gränsen till genombrott (Penn, Jason Leigh, Reinhold, Cates, Whitaker). Filmen är befriande i dess avsaknad av stereotypa genusroller och avsaknad av en tillrättalagd berättelse med moraliskt slut som slutar i en hyllning av kärnfamiljen och den eviga parförälskelsen. Här finns några härligt nostalgiska scener som förkroppsligar amerikansk populärkultur så gott som något annat, som när Stacey smiter ut från sitt rum till tonerna av Jackson Brownes "Somebody's Baby". Mer tidigt 1980-tal kan det knappast bli.

svin.bra