Harmonica – En hämnare

Säkert femton år sedan sist, så det var minsann hög tid att se om tidernas bästa västernfilm! Har svårt att motivera någon film någonsin bättre sett till foto och musik, det är helt vansinnigt hur läcker den här filmen är! Storyn går långsammare och knepigare framåt än jag mindes, vilket nog är anledningen till varför denna trots sin fulländning ändå har aningen svagare rykte än Clintan-filmerna (något jag aldrig har blivit klok på i alla dessa år men nu lite grann kan se), men enligt mig är detta ändå perfektion i sin renaste form. Alla de fyra huvudrollsinnehavarna är hundraprocentiga, och filmen känns som en stor och episk jävla saga. Gud vad rätt det var att se om den här filmen. Jag hoppas det inte dröjer lika länge tills nästa gång.

Det här var inget vidare. Har inte åldrats väl.

Det blir inte mycket snyggare på film än så här. Vissa scener är som panoramatavlor som får liv och är nästan magiskt vackra. Det kan bli lite långsamt (den stämning som infinner sig i en biosalong är svår att väcka i liv på platt-TV) och Leones kvinnosyn var väl inte den mest uppdaterade (inte ens i en kontextknuten bedömning dvs att filmen gjordes i slutet på 1960-talet). Men det är bagateller. Det är trots allt den kanske mest episka western som har gjorts. Slutligen har vi Charles Bronson, och även om jag älskar Clint Eastwoods filmer med Leone är Bronson, med sitt mer hårdföra och mindre tvålfagra ansikte (än en ung Eastwood) faktiskt den optimala antihjälten i Leoneformat.

Nja lite överskattat jämfört med Den gode, den onde, den fule (1966) och en hel del andra western klassiker. Sergio Leone var lite som dagens Tarantino där det höjs till skyarna och det spelar ingen roll vad dem gjorde, men okej för stunden är det och inget mer.

Kan säga att jag var lite förvirrad i början, kändes rörigt, vem var vad, ljud som förvirrade, ögon som stannade i blicken. Men herrejösses vilken resa det här blev. Allt uträknat i minsta detalj, vilket man kanske inte förstod förrän allt var över, inget var onödigt, allt tillförde något. Karaktärer som var flerdimensionella, vissa som växte med uppgiften, tänker då extra på Jason Robards roll som Cheyenne, hur han framställs, det är genialt, men gjort så dolt, så på gränsen till vad man kan ana. Sedan har vi Charles Bronsons karaktär Harmonica, in i det längsta hålls man på halster om hans avsikter. När allt faller på plats och ridån går ner, känner jag att detta måste ses igen, då kan det inte bli annat än en femma.

Världens bästa film. Punkt.

Inledningsscenen och slutscenen är magiska. Däremellan känns det väldigt ointressant och oengagerande. Munspelstitelspåret är även det magiskt, men tyvärr är det ju nästan bara värdelös banjoklinkande tramsmusik som körs filmen igenom. Dollartrilogin utklassar denna film med ljusår i alla avseenden.

Älskar den här filmen på ett annat sätt än För några få dollar mer, som är mil absoluta favoritspaggewestern. Kommer nog inte se om den här lika ofta, men den är ett fullständigt mästerverk ändå. Bara filmmusiken i sig är en femma. Klart topp 3 filmsoundtracks någonsin.

2022-02-26: höjer trean från knappa fem år sedan till en fyra. Så jäkla snygg, vilket foto(!), härligt tålmodigt tempo, vågar låta långa tystnader tala, tuffa och roliga repliker, såklart toppmusik. Nog bästa western efter Hateful eight. 2017-07-17:Höjer tvåan från 2004 till en trea efter omtitt.

Omtitt efter ca 10 år. Stämningsfokuserad och det som ger filmen sin specifika karaktär också tenderar att bli dess fall. Jag gillar paketeringen och det utdragna tempot men bakom den fasaden saknas en del. Fina skådisar som Robards och Fonda. Betyget blir ändå en 4;a även denna gång.