Harold å Maude

Svag 3:a. Välmenande film, Cat Stevens-låtar, en vuxen, bilköranhde kille som ser ut som en 14-åring (och även som pojken i Blecktrumman), då får det väga betygsmässigt uppåt snarare än nedåt. Maude kan agera inspirationskälla till andra äldre, inte minst med sina ord "Vice, virtue. It's best not to be too moral. You cheat yourself out of too much life." Känns som en väldigt tidig quirky indie-rulle som Wes Anderson säkert har sett och inspirerats av. Kul med en "ung" Tom Skerritt som MC-snut, även om man inte kan se att det är han.

Öppningen är oväntad, trots att man vet vad filmen handlar om. Sedan är det en del andra småoriginella scener och överraskningar, men även upprepningar och småfåniga inslag. Musiken sticker ut.

En film som anstränger sig alltför hårt att vara excentrisk och udda. När väl Maude är introducerad har man sett hela filmen. Det blir bara mer av samma.

Skön udda liten pjäs som är svår att inte älska när man väl ser den. Typ en sådan film som borde vara med på en lista av 100 filmer man borde se innan man dör själv.

Morbid feelgood för emokids.

UNDERBAR! Såg den ett par gånger på teve för ett 30-tal år sedan, och minns att jag älskade den. Kom inte ihåg mer än en känsla, att Harold byggde om sina bilar till likbilar, och att han blev vän med en gammal tant. Såg den nu på filmfestival på bio. Fasade för vad jag skulle tycka... Så rolig! Lika fantastisk som jag kom ihåg den.

Det finns några saker i den här som är väldigt roliga, men mest är det ju liksom bara tidsfördriv. Det varken händer särskilt mycket eller är speciellt tänkvärt, i mina ögon. Den rör vid ytan, men inte mycket mer. Och det är inte roligt nog för att bäras av de elementen heller. Däremot är det inte dåligt, bara mest, är. 0,2 på SH-skalan.

Fan, den började ju så bra.

Fantastiska förutsättningar, men det mesta faller pladask. Jag hade hellre sluppit Maude och istället sett mer om Harold och hans mamma. Trots att filmen är rätt så morbid och fräck så tar tramshumorn överhanden. Besviken. (6/15)

(Ser om filmen, nu på bio (Fyrisbiografen)). Filmen är också denna gång ofta mycket rolig, men ibland tappar den tempo och riktning. Väldigt mycket 70-tal och frigörelse från samhälleliga institutioner. Upptäcker nya detaljer som Mauds sexställiga nummerserie på armen som hintar om att hon suttit i koncentrationsläger. Men särskilt djupsinnig är filmen ändå inte.