Harry och Tonto

Idag är Harry and Tonto en något bortglömd film och troligtvis är den mest ihågkommen för att Art Carney besegrade giganterna Jack Nicholsson, Al Pacino och Dustin Hoffman i jakten på den åtråvärda Oscarstatyetten för bästa manliga huvudroll. Filmen följer (Harry), en äldre änkeman som efter att ha blivit vräkt och bokstavligen utburen från sin lägenhet, bestämmer sig för att resa runt i Amerika och hälsa på sina barn. På vägen stöter han på mer eller mindre intressanta karaktärer och självklart har han sin älskade katt Tonto med sig. Det är en film med ett stort hjärta som är både glädjande och vemodig. Om behovet av att hitta en ny glädje på livets höst och att det aldrig är för sent för att få nya upplevelser/vänner. Art Carney bjöd kanske inte på den starkaste skådespelarprestationen 1974, men på något sätt är hans vinst charmig och glädjande. Harry and Tonto blev sannerligen den lilla filmen som kunde.

En amerikansk version av DeSicas snyftare "Umberto D" (1952), fast utan det värsta puttinuttet . Här är en hund utbytt mot en katt och genren en roadmovie istället för neo-realism. Harry tvångsbärs ut i sin fåtölj när hans hus ska rivas. När han inte är önskad hos sin son Burts fa...milj tar han pick och pack och ger sig iväg till Chicago för att till sist hamna i sunny California . Mazurskys klarsynta och vackert lågmälda film säger en hel del om åldrande, vänskap och tillhörighet. David Lynch gjorde sin version i och med "The Straight story" (1999), som känns som en systerfilm i sammanhanget. Regissören sa till Art Carney att han skulle få en oscar för sin roll som den småbittre men storhjärtade Harry. Han fick rätt.