Hobbit: Femhäraslaget

Tänk att det finns folk som tycker att Hobbit-filmerna är lika bra som Sagan om Ringen-filmerna, det är för mig helt obegripligt. Precis som med de tidigare två filmerna i serien så är det ju roligt att bara få spendera tid i den här världen men det görs inga direkta försök att skapa intressanta karaktärer och det känns också som att det är för mycket green screens för att man ska sugas in i atmosfären som ursprungstrilogin fullkomligen dröp av. Thorin är väl den enda karaktären som känns lite minnesvärd men jag är inte ens övertygad och imponerad av honom. På många sätt är det ju uppdelningen i tre filmer som är det största problemet, men hade man inte kunna skriva lite bättre dialog och så ändå? Det känns lite som fan fiction av nån som gillade de första filmerna, men det är ju faktiskt Peter Jackson som har gjort de här filmerna också så det är väl inte riktigt sant. Men en 2a känns givet.

Den här har den bästa stämningen av dem 3 Hobbit filmerna.

Om jag ska vara ärlig tog det mig 4 år att se klart denna film från början till slut. Ettan var kul och fantasifull, tvåan och trean nästan bara transportsträckor. Det är otroligt hur man lyckats klämma ut tre överlånga filmer från en endaste bok. För det mesta känns det som om dessa figurer springer runt framför en greenscreen och det är bara ett fåtal scener som känns genuint häftiga (t ex den på isen mot slutet).

Sämst.

Hobbit triologin är en fantastisk filmupplevelse! Stark 4!!!

Skrattretande dåliga om det jämförs med sagan om ringen- filmerna!!

Den bästa delen i serien och faktum är att den här trilogin faktiskt känns starkare än sagan om ringen filmerna. Edit: Vid en omtitt är det helt uppenbart att man går i samma fälla som sagan om konungens återkomst, det där att filmen rullar på 20 minuter extra när allt spännande redan är uppklarat.

Omtitt efter 2,5 år då och intrycket består. De även tidigare tramsiga stridsscenerna i serien blir denna gång tramsigare än någonsin. Orcherna bekräftar sin position som filmvärldens sämsta krigare. Till detta lägger vi en extremt stor andel sentimentalt dravel fördelat på så många händer att man knappt tror sina ögon. De maffiga överblicksscenerna och naturbilderna höjer som vanligt upplevelsen men denna gång bär det, tillsammans med en utmärkt första halvtimme, bara till en svag 3;a, dvs 3-. Det känns som jag har skrivit det här förut och (och det har jag ju i princip faktiskt gjort).

Och så stör jag mig på att krigare som ställer upp sig i formation inför en sammandrabbning i nästa sekund bryter den för att istället blint rusa in i striden.

Nej, det här var ju inte så värst bra. Det är svårt att engagera sig för karaktärerna, en del är djupt osympatiska - dvärgarna, alvkungen, Alfrid - andra är bara platta. Och utan ett engagemang blir det här bara en rätt slät CGI-orgie. Martin Freeman är strålande och det finns några ljusglimtar – murbräckan framförallt, och Dáin - men de är få och korta. Annars är det imponerande att trots seriens cirka 7,5 timmars speltid inte lyckas få med rätt väsentliga delar ur en knapp 300-sidors liten bok.