BETYG
3.6
av 5
3.6
av 5
HyperNormalisation
Hypernormalisation beskriver ett fenomen i vår tid då skeenden och förändringar i världen har blivit allt för komplicerade för våra makthavare att konfrontera och hitta lösningar på. Hypernormalisation beskriver hur vi istället hittat på förenklade och falska förklaringar till dessa händelser och hur vi har valt att tro på dem, eftersom någon verklig lösning inte går att föreställa sig.
| Originaltitel | HyperNormalisation |
| Regissör | Adam Curtis |
| Manus | Adam Curtis |
| Genre | 2010-tal, Dokumentär |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 71 |
| Filmnummer | 123875 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
väldigt mycket nyttig information och intressanta perspektiv, men det är ett jävla hopkok och mycket känns foliehattigt på sättet det vill knyta ihop saker ibland, även när den gör det väl. Den är så spretig och matar på med lite väl förenklade idéer under nästan 3 timmar vilket blir utmattande och till slut så blir det inte att den säger så mycket som den borde. Stark tvåa.
Som helhet kanske en lite svagare bärande tes än vad som brukar gälla i Curtis i filmer men alla enskilda delar är intressanta. Hanteringen av Libyen och Kadaffi inte minst.
Bitvis intressant, bitvis helt felaktig i strävan efter att se mönster. Till exempel funderar den aldrig över medias egen roll, där denna film ju ändå ingår, den kritiserar Khadaffis bild som ond-god-ond över tid men problematiserar aldrig sin egen syn på världen. Filmen känns därför som ett sätt att få världen att passa in i den historieskrivning den kritiserar. Vem kan man lita på? Trots längden är den inte tillräckligt meta...
Pendlar mellan att känna en hisnande känsla, till att jag sitter och kollar på en Michael Moore-film från post-Internets dunkla tid. Det är riktigt mörkt, och med ett slingrande narrativ som får en att hoppa i fåtöljen. Gadaffis livsöde berättas på ett spännande sätt, m.m. Lättillgänglig men inte lättsmält historieskrivning.
Tvättäkta Curtis, med samma styrkor och brister som vanligt. Vilket innebär att med lite sund skepsis mot vissa av slutsatserna är detta en oändligt stimulerande och fascinerande väv av intrikata narrativ. Längden känns mest som ett plus. Kan tilläggas att det är lite mer av regissörens klassiska stil än Bitter Lake som drog mer åt det fragmentariska hållet.
Lite onödigt lång kanske, och den röda tråden slingrade sig fram och tillbaka mellan olika teser på ett sätt som inte kändes helt givet. Men ljusår bättre än Bitter Lake som var så jävla manipulativ och tendentiös att jag sprängdes fast den lärde mig många både nya och korrekta saker. Det slapp man här, även om vissa debaterade saker kanske hävdades väl tvärsäkert. Men debatterna kanske är slut, vad vet jag?
