Hypnosen

Ja då har man sett Sveriges sämsta film genom tiderna, tydligen tror dom att ju sjukare film man gör desto konstnärligare blir det.

Ännu ett exempel på varför samtida svensk film befinner sig på bottennivåer. Det finns inga karaktärer eller dramatiska trådar att hänga på här som tittare. Ensidiga karaktärer som enbart är karriärsjagande strebers eller "under hypnos" (att kalla det spåret svagt är att vara diplomatisk) och helt sakna logik. Regissören vill så gärna likt Östlund säga något smart om individen och samtiden genom att placera filmen i en bubbla som helt saknar någon mening utanför sin miljö. Det motverkar intresset för att finna den relevant i framtiden likt äldre svenska filmer från Bergman via Roy Andersson till Sällskapsresan som är tidösa och som går att återvända till.

Obehaglig film att titta på med provocerande ingredienser som sätter det mesta på spets. Inte tillräckligt intressant i längden. Betyget blir en stark 2;a, 2+

Herregud vilken jobbig film! Den ultimata mardrömmen för folk som har svårt för pinsamhetshumor. Här finns fröer till en fullgod satir över säljande och pitchande, men det hela faller mellan stolarna då den aldrig listar ut vem den faktiskt gör satir över. Först känns det som Nordrum är den som missar poängen, när August obekväma beteende tycks gå hem på kursen. Men eftersom August under denna bit beter sig som ett jävla as mot Nordrum och fullkomligt raserar Nordrums karriär och självförtroende med sitt beteende fungerar hon knappast som filmens sanningssägare. Sedan blir hon riktigt otrevlig mot pitchfolket som ändå välkomnat hennes okonventionella beteende, och man börjar undra om det är August som filmen driver med. Sedan tvingas Nordrum ta till drastiska åtgärder för att få slut på galenskaperna i en väldigt överdriven storyfunktion långt utanför karaktärens ramar. Och så börjar pitch-ledaren visar sina sämsta sidor. Ska man bara ogilla alla? Det verkar till slut som att August ändå är den man ska tycka är vettig. Men hon är ju skvatt galen! Och självisk. Och elak. Finns en del logiska luckor dessutom, som hur hon plötsligt börjar jobba på hotellet men tycks kunna göra precis som hon vill på jobbet utan att någon kräver arbetsplikt av henne utan hon kan gå och rulla ut PA-system utan att någon chef undrar vad hon pysslar med. Slutet är plågsamt jobbigt, och Mandomsprovet-lånet faller platt. Grattis, ni sumpade allt ni jobbat för i åratal till förmån för en korthuggen och senkommen föräldrarevolt. Lycka till med karriären! Fler brister? Ja, det är ju allt annat än roligt, bara oerhört, oerhört jobbigt och svettigt. Kan nog inte påstå att August gör en bra insats också. Nej, det var länge sedan jag såg en riktigt usel svensk film, men här kom den. Blir bottenbetyget, helt klart. Det enda positiva är att jag såg två gamla bekanta i eftertexterna som klättrat upp i rank, varav en av dem jag själv tränat upp i sitt yrke. Alltid något!

Om Ruben Östlund gjort den hade den förmodligen blivit övertydlig och betydligt sämre. Här blir skildringen tvärtom nyanserad och öppen så som de nyare norska filmer den snarare är besläktad med (Världens värsta människa, Sex). Alla skådespelare är bra men Herbert Nordrum är lysande. Slutet drar ned helheten lite. Det känns ansträngt.

Jo, men visst, absolut Ruben-wannabe och kanske inget jag minns om tio eller ens ett år, men jag gillade den. Var på det humöret. Svag trea. Good enough.

Humorinslagen är svarta och insikterna tragiska. Intressant om hur en inre frigörelseprocess kan kräva gränsöverskridande uttryck i sociala sammanhang.

Skämskudde-humor. Entreprenörworkshops-igenkänningshumor. Lars von Trier Idioterna-humor.

Som Ruben Östlund i sitt sämsta slag, men han hade förmodligen dragit ut mer på alla provocerande och motbjudande scener. Kan dock inte säga att jag blir provocerad eller irriterad. Det är bara ointressant och känns gammalt. Och Asta spelar över.

Riktigt dålig film alltså...