I hennes majestäts hemliga tjänst

Första Bond-filmen utan Sean Connery. George Lazenby ståtilg, stilig men lite träig. Filmen svårföljd, pinsamt ologisk och genant orimlig. Uselt skådespeleri som vanligt. Många spektakulära actionförlopp nedlusade med usla sekvenser. Ryckig, hetsig och obalanserad klippning. Slutet förvånande och osmakligt. Dock finns ett visst underhållningsvärde då filmen är packad med underhållande action. Bond-filmer får nästan bedömas i sitt eget universum. Fantastisk bild på blu ray – skärpa och fina färger.

Detta är nog den enda Bond-filmen jag hört kallas både den bästa och den sämsta, och den innehåller ju lite av båda så det finns sin logik i det. Det börjar en smula trevande, inte minst då George Lazenby till syvende och sist är en ganska blek James Bond. Hans gropiga haka och väloljade hår är bara lite för 50-tals-fotomodell-snyggt för att kunna få till den råa energin Connery hade tidigare, och han vandrar i väldigt stora skor. Smart nog avväpnar filmen förväntningarna snabbt med att bränna av "other guy"-repliken redan i första scenen, vilket nog vänder blad och öppnar flera dörrar för Lazenby att göra sin grej. Det tar ett tag innan man får grepp om intrigen, men Tracy är väl värdig sin mer framträdande roll bland tidernas Bond-brudar och tar filmen i nya, oväntade riktningar. I mitten börjar det dock svaja en hel del när Bond klär ut sig till skotte, blir dubbad av en annan skådespelare och svassar runt bland alla tjejer på det där pensionatet. Och hur tusan känner Bond och Blofeldt inte igen varandra när de väl träffas? Bluffar båda eller vadå? Eller tillhör det på något meta-plan storyn att båda karaktärerna nu spelas av nya skådisar? Har sett filmen många gånger men aldrig begripit det där. Att Donald Pleasance inte återkommer är en stor sorg, men Telly Savalas gör annars ändå en riktigt bra skurk, och hans strikta tant-följeslagare Irma Bunt går inte av för hackor hon heller. När väl storyn kommer igång igen och det åks skidor till John Barrys ikoniska musik blir det grymt igen, och finalen är actionspäckad och snygg. Intrigen med Blofeldts plan är lite konstig och udda och känns mer originaltrogen Ian Flemings lite flummiga böcker än resten av filmserien, men det gillar jag ändå. Själva avslutet är oväntat och spektakulärt och avslutar filmen med flaggan i topp. Jag önskar jag kunde hålla med de som säger att det är en av de allra bästa Bond-filmerna, men den är lite för ojämn. Samtidigt ser jag ju storheten, och det positiva väger till slut över med råge. Det är en film som höjer insatserna, och det är synd att de aldrig riktigt vågade följa upp den på det mer personligt laddade plan som denna film så elegant byggde upp. Och så en sista detalj: de borde bara låtit We Have All the Time in the World tona ut över eftertexterna istället för att bränna på Bond-temat.

Ett fantastiskt slut!

George Lazenbys insats som Bond är långt ifrån minnesvärd, men filmhantverksmässigt är detta överlägset den bästa Bondfilmen av dem jag sett (vilket börjar bli de flesta). Foto, klippning, musik, ljudbild, actionscener -- utmärkt! Tappar lite fart runt mitten, och är (som Bondfilmer ofta är) lite väl lång, men känns ganska långt före sin tid på många sätt.

Inte så dålig som jag minns den. Helt okej faktiskt!

På senare tid tycker jag denna är en av de bästa Bondfilmerna, om än med en av de svagare Bond-skådisarna. Lazenby är dock helt okej för det mesta. Grym titelmelodi, sjukt snyggt filmat och suveräna actionscener. Och i mitt tycke den överlägset bästa av Bond-brudarna.

Märklig Bond, inga lustiga agentprylar.

Riktigt bra Bond. Lazenby gör en bra roll som Bond. Slår klart en del av Connerys innan denna....

Antagligen den bäst filmade gamla Bondrullen. "He had a lot of guts!"

Den som inte gillar den här filmen har inte varit kär.