BETYG
3.4
av 5
3.4
av 5
Illusioner
Yumiko och Ikuo är till synes lyckligt gifta och har ett barn tillsammans. En kväll knackar en man på dörren, han berättar att en man har blivit påkörd av tåget men att kroppen är oigenkännlig. Yumiko kan dock identifiera sin make med hjälp av en nyckelring hon gett honom. Det visar sig att han har tagit livet av sig, utan uppenbar orsak. Yumiko påverkas starkt av detta och har svårt att släppa taget.
| Originaltitel | Maboroshi no hikari |
| Alternativ titel | Maborosi, Phantom Light, Illusion |
| Regissör | Hirokazu Koreeda |
| Manus | Yoshihisa Ogita |
| Genre | 90-tal, Drama |
| Skådespelare | Makiko Esumi, Takashi Naitô, Tadanobu Asano, Akira Emoto, Gohko Kashiyama, Mutsuko Sakura, Midori Kiuchi |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 125 |
| Filmnummer | 20413 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Magnifikt när Kore-eda inspirerats av Taiwans giganter. Fotot är magiskt och berättelsen hjärtskärande men vacker.
Enormt segt - jag gillar Hirokazu-san och han har gjort fantastiska filmer på temat sorg/saknad men detta är inte en av dem.
Något av det finaste som gjorts om sorg och saknad. En överväldigande film.
Trots ett starkt ämne-Sorg & saknad- så berör denna inte mig. regin gör mig likgiltig och distanserad (det kanske är meningen, men jag tvivlar). Jag gillar att Koreeda fokuserar på vardagliga och rätt meningslösa saker,men hans filmande med nästan alltid orörlig kamera, nästan aldrig närbilder, nästan aldrig en känslomässig dialog gör att man inte kommer in till karaktärerna. 3-
Finstämd och väl uttänkt men ibland nästan lite väl långsam. Håller dessutom med föregående om att den hade behövt spetsas till en liten smula. Klart sevärd ivilket fall.
En mysig och vän film som känns lite väl mjäkig i det långa loppet. Jag hade gärna sett aningen mer udd, men den delen vet jag ju faller på plats senare hos regissören. En lovande och skicklig debut.
de flesta bildrutorna visar bara övertydliga symnboler och oj vad söta barnen är, men på ett mindre småkitsligt plan är filmen riktigt bra.
En del intressanta filmiska grepp; som dom långsamma tagningarna och den distanserade kameran. Det är även vad jag kommer att minnas av denna film. I övrigt är det något tempofattigt och jag känner aldrig att jag kan sympatisera fullt ut med huvudkaraktären.
Scenerna var ju tok för utdragna. Men det var en fin känsla över filmen.
Åh vad jag tycker om de långa tagningarna och ljudet av havet. En mycket bra film om saknad och sorg.
