I gångarna

Kändes mer som en vlogg eller dokumentär än det som en film. Ganska långsam, stilfull och ändå medryckande, då jag tror många kan relatera.

Här fick man sig en både trivsam och dyster dos vardagsrealism. Jag slås verkligen av hur autentisk skildringen av arbetsplatsen och dess arbetare känns, här finns många små detaljer som ger filmen en väldigt personlig prägel. Även skildringen av dagens Östtyskland är intressant, det verkar vara lika deppigt som under DDR-tiden. Tyvärr blir dock karaktärerna aldrig så intressanta som de borde kunna bli. Jag gillar dem trots allt, och skådespeleriet är bra, men filmen håller en viss distans till dem och det känns inte som att den riktigt vet vad den vill göra med dem. Det gör det här till en något frustrerande upplevelse eftersom jag hela tiden sitter och hoppas på att det ska lossna. Svag trea

En gullig historia med både värme och mörker på samma gång. Som gammal bruksarassistent med truckkörkort kan jag verkligen identifiera mig i, och känna igen, många av karaktärerna. De visade t.o.m. snuttar ur Staplerfahrer Klaus på truckutbildningen vilket gjorde mig väldigt glad. Gubbarna som jobbar på lagret sedan tidernas begynnelse och troligtvis kommer att jobba där till pensionen är för sköna och bjuder på både skratt och en näve vardagsrealism. Sandra Hüller är härligt pillimarisk och Rogowski i huvudrollen påminner mer än lite om Joaquin Phoenix vilket inte alltid är helt positivt men som ändå gör en bra insats. En film om outcasts som försöker hitta gemenskap med andra outcasts och som belyser ensamma människor som försöker hitta ett sätt att nöja sig med sin lott i livet. Det är inte ofta dessa personer får komma fram till vita duken, speciellt inte till mig som håller mig långt borta från brittisk diskbänksrealism, men jag är glad att jag fick en inblick i deras vardag. 3an är stabil och det är en bra start på årets filmfestival.

Fantastiskt välpaketerat! Jag vaggades in i filmens väldigt speciella stämnin direkt. Bra soundtrack!