Indiana Jones och de fördömdas tempel

Harrison Ford har blivit varm i kläderna och imponerar med en mer karismatisk Indiana Jones-karaktär än i första filmen. Men, oj vad jobbigt det blir om man börjar lista alla tveksamheter. Hela filmen är späckad med påfrestande många totalt ologiska sekvenser och det är svårt att ha överseende med det. Någonstans går en gräns även syftet är ren underhållning. Sedan kanske en 50-åring inte är rätt målgrupp för denna film. Alla skurkar är tröttsamt impotenta i sin ambition att sätta stopp för dr. Jones trots ett löjligt numeriskt övertag. Striderna är fortsatt på James Bond-nivå (tja, det är ju 80-tal. Vad kan vi förvänta oss?). Konstant dramatiserande och triumfatorisk orkestermusik. Känns påkostad. Sista delen konstant action. Snusförnuftiga Short Rounds gap utmattar. Steven Spielberg tar ändå hem det här tack vare den underhållande spänningen, screwball-komiken mellan mr. Ford och Kate Capshaw och den mäktiga offerritualen i Pankot Palace. Fin underhållning för stunden med hög äventyrskänsla. En blandning mellan brutal matiné och riktigt hjärndöd popcorn-rulle. Fin bild på Disney+.

Ok, egentligen är det nog ett överbetyg, men det finns så mycket nostalgi kopplat till denna film, så får bli en 4:a ändå. Blir ganska töntigt ibland, men 80-tals charmen övervinner det hela. Många klassiska scener, men middagsscenen är en av de bättre, och den jag minns bäst från när det begav sig. 7/10

Efter denna omtitt håller jag fast vid tanken att det här är ett rejält steg nedåt från första filmen. Ford gör väl vad han kan men manuset är för tramsigt och Kate Capshaw är ett rejält nedköp från Karen Allen, både karaktärsmässigt och skådespelarmässigt. Där vi i första filmen fick en uppkäftig, stark kvinna som kunde gå tå för tå med Indy får vi här ett riktigt våp som bara skriker och har sig filmen igenom, vem tyckte det var en bra idé? Den lilla asiatiska killen som hängde med Indy var också ganska irriterande och hela grejen med voodoo-dockor gör sig nog bättre på annat håll än i en sån här film. Kan tänka mig att det blev en del rabalder back in the days med tanke på hur mycket mörkare och råare den här filmen stundtals är. För de som tog med sina småungar för ett glatt äventyr och möts av dödsdyrkande och utslitna hjärtan kan det nog ha blivit en viss kulturkrock. En stabil 2a får det bli, jag är lite besviken på hur man slänger bort potentialen här. (2010-03-25)

Bästa Indiana.

1984 var det säkert kul, men idag är det mest tråkigt och man håller oftast på med annat under tiden den rullar på.

Alla tycker ettan är bättre, själv tycker jag denna har både bättre pacing och färgstarkare utformning. Tempot är fullkomligt halsbrytande, underhållningen på topp hela vägen, och jag verkar tydligen vara rätt ensam om att tycka mycket om både Short Round och Willie Scott (jag tycker Kate Capshaw gör rollen helt perfekt). Visst kan man klaga på logiska luckor, tveksamma stereotyper och allt möjligt, men helst ska man bara luta sig tillbaka och njuta av åkturen. För det är en helvetes jäkla åktur! Förstklassig äventyrsrulle!

Den här filmen känns verkligen sjukt mossig idag. Jag lider varje sekund med Kate Capshaw för att behöva gestalta ett så totalt urblåst våp som hon gör här.

Blir lealös som efter en timme i bastun. Installera AC!

Mossig, daterad och oerhört fånig. Så mycket sämre än ettan. Man vill ju bara stänga av när den skrikiga ungen öppnar truten. Varför sätta gapiga i sådana roller? Ger mig rysningar och för tankarna till gamla västernklassikern Shane som också delvis skjuts i sank pga skrikig barnskådis. Kate Capshaws pimpinetta karaktär hade inte passerat #metoo-ögat idag. En skräpfilm!

Den är okej!