Inherent Vice

En film från 2014 baserad på en bok som kom ut fem år tidigare. Men filmens miljö och atmosfär är hämtad från Kalifornien 1970 och skildras på ett sätt som normalt inte är vanligt i detta årtusende. Det är en dimmig intrig med ofta pårökta karaktärer, mängder av karaktärer, de flesta mycket väl och kul utmejslade. Och det är viktigt att ta till sig dialogen (som det finns mycket av). Om inte, så blir filmen ännu dimmigare. Den vågade 60-70 talskänslan som förmedlas brukar fånga mig. Och så även här, men inte till hundra procent, kanske beror det på castingen av ”Doc”.

Lyckas hundra procent med stämningen, som är det som bär filmen och gör den hela tiden intressant, även om storyn faktiskt är rätt ointressant. Typisk sån där film där skådespelarna nog hade jävligt kul när dom gjorde filmen, och det känns rakt igenom rutan.

Den har en jäkligt skön stämning rakt igenom, och även om jag inte är så imponerad av vad som händer, så följer man gärna med på resan. En sån där film där skådisarna verkar ha haft riktigt kul, och det går rakt igenom rutan.

asrolig

Alltså, deckare där en berättarröst berättar allt som hänt i stället för att man får se det är visst inte min grej. Segt. Trist att hänga med i alla snackiga svängar. Tråkig.

En riktig skådespelarfilm. Alla skådisar får briljera här. Handlingen är svår att hänga med i så den kräver hela din uppmärksamhet.

Såg den inte under optimala förutsättningar (två sittningar med ganska långt mellanrum), men båda gångerna hade jag svårt att engageras i handlingen. Phoenix var bra och jag gillade noir-undertonerna men den var alldeles för lång och spretig för min del.

PTA är fruktansvärt ojämn. Kul att han vågar testa gränserna men detta är totalt meningslöst dravel. Se hellre om Magnolia och There Will Be Blood.

Den här har växt hos mig. Blev rejält besviken första gången jag såg den. Den kändes tunn och invecklad och utan någon riktigt stark tråd i handlingen (berodde kanske på min egen tröga, korkade hjärna. Deckargåtor är verkligen ingenting för mig. - och man måste hänga med i replikerna samt inse vad det är för person vi följer. Det finns så mycket intressant på så många olika plan dessutom). Men stämningen och bilderna satte sig ändå från första början djupt i mitt inre. Som en dröm man drömt eller minnen från ett liv man levt tidigare eller liknande känsla. Tycker personligen att filmen ger en så oerhört stark känsla av mänsklig saknad vilket träffade mig som ett jävla basebollträ i magen. Otroligt att få dyka in i denna tidsepok egentligen. Iallafall när det sker på ett sånt här sätt. Paul Thomas Anderson ger oss både en förskönande men samtidigt kritisk bild av den, (om det ens är relevant information här, men jo, han förhåller sig ärlig vilket ger bygget bärighet antar jag). Festen är slut, det är bara hyenorna som smyger kring gryningen letandes resterna. Vi rör oss i slutet av en speciell era - en renässans – men i dess förfalls bakgator. Men hela tiden med det exceptionella fotot och den Kaliforniska solen i ögonen på de fantastiska skådespelarna. Otroligt välgjord. Filmens sanna värde ligger utanför det traditionella konceptet Hollywood. Oj, det där lät proffsigt hehe. Känner mig dock osäker i min poängsättning och i min egen bedömning, är verkligen ingen filmkännare. Det skulle mycket väl kunna vara en 5:a för mig personligen men är osäker.

Aldrig har jag nog haft så svårt för att förstå vad som händer i film. Men bra ändå på nåt sätt.