BETYG
3.1
av 5
3.1
av 5
Jag är nyfiken - blå
Liknar filmen "Jag är nyfiken - gul" men med andra scener och ett lite annorlunda politiskt fokus, som här riktar in sig på personliga relationer, religion, fångvården och givetvis sex.
Originaltitel | Jag är nyfiken - blå |
Alternativ titel | Jag är nyfiken - en film i blått |
Regissör | Vilgot Sjöman |
Manus | Vilgot Sjöman |
Genre | Drama, Dokumentär, 60-tal, Experimentfilm |
Skådespelare | Lena Nyman, Börje Ahlstedt, Gun Jönsson, Hans Hellberg, Marie Göranzon, Peter Lindgren, Gunnel Broström, Vilgot Sjöman, Sonja Lindgren, Hagge Geigert, Bim Warne |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 516 |
Filmnummer | 17138 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Tyckte ändå denna var klart mer trivsam än gul. På ytan samma innehåll, men inte lika mycket fokus på nakenscener och andra konstigheter som gjorde den gula så skum. Det politiska är fortfarande ganska naivt, dock. Främsta exemplet är när hon ställer sin fråga om klassamhället till arbetarna och de verkar helt oberörda av det. Istället för att ta in deras obryddhet och erfarenhet bestämmer hon sig för att de måste vara hjärntvättade. Knappast en insiktsfull reflektion. Men överlag en ganska skaplig samtidsskildring som till skillnad mot föregångaren lyckas ta sig över godkäntstrecket.
Nog för jag älskar Lena Nyman, men denna film är inge speciell...
Typisk film som man "ska" höja till skyarna. I själva verket lika intressant som Åsa-Nisse.
Blå kom året efter gul, så man kan tro att det är en uppföljare. Men det är mer en parallell-film till gul. Film materialet spelades ihop under samma tidsperiod och klipptes senare till de dessa två varianter. Omdömet för blå kan sättas lika med det jag gav för gul. Filmerna är väldigt lika varandra, tycker ändå att gul är den något bättre.
Av någon anledning så tyckte jag att den här filmen var betydligt bättre än den gula filmen. Den är kortare och har mer intressanta scener.
Härligt med vakenhet på samhällsfrågor. Obehaglig scen i slutet.
Det var kanske lite väl att se båda nyfikenfilmerna i rad.
Tycker denna är snäppet bättre än den gula. Precis som sin följeslagare så är detta ett befriande avslappnat berättat nedslag i en tid, men kanske mindre i ett liv, vilket också blir dess vinning, då mer tid ägnas till samhällsfrågor än till personliga dito. Charmen är också mer påtaglig och religionsintervjun i bilen är en pärla, likaså staffan-visan i diket.
Lite sämre än den gula filmen.