Julietta och andarna

en av mina absoluta favoritfilmer.

Oerhört färgsprakande och levande foto i technicoulor som gifter sig bra med Fellinis regi som balanserar på en tunn linje mellan dröm och verklighet. Finns få andra regissör som besitter den unika gåvan att presentera ett sånt unikt men tydligt universum i film som Fellini gör. Värd sin fyra, slutet lämnar en som vanligt uppriven och Masinas prestation måste dessutom hyllas!

Samtidigt som jag tycker detta är väldigt långdraget och rent ut ganska tråkigt så måste jag erkänna att här finns vissa specifika kul scener, och ett härligt färgsprakande foto. Men berättandet som helhet är väl löst och fragmentariskt för min smak.

Mycket i den här filmen är konstigt, bisarrt och flummigt men allt hålls samman av Giulietta Masinas fina skådespel. Läste att det här var Fellinis första långfilm i färg och det känns verkligen ofta som en lek med färger och olika kompositioner, med massa knäppa kläder och snygga scener. En märklig filmupplevelse, men aldrig tråkig.

Om man har svårt för Fellinis bildspråk och berättarteknik så är kanske inte Julietta och andarna vad man ska se. Om man inte har det så är det kalas för hela slanten.

Imponerande och snyggt och helt enkelt värd en titt men öronen har det minsann inte roligt!

Jag hade lite svårt att komma in i filmen; Fellini-land har ingen vanlig estetik. Men efter en halvtimma satt jag bara och njöt av de burleska scenbilderna. Och det fanns ju också ett allvarligt ämne bakom alla burleskerier. Och spelet från Giulietta Masina, makalöst. Sedan vet jag inte riktigt vad filmen mynnade ut i, men det är väl inte det viktigaste.

estetik slår knockout på innehåll, och efter ett tag bryr jag mig egentligen inte om vad det handlar om, utan hur strålande det ser ut.

Jag har lärt mig att inte känna mig deppig om jag har möjligheten att vara lycklig från den här filmen. Den växer inom en och lämnar inte huvudet. Sådan viktig film, men något fattas för ett högre betyg.

En helt klart förvirrad Mrs Smiths tummar ömsom på fyran ömsom på tvåan. Vad ska man tycka om en film som mer handlar om en spejsad kostym och scenografi än om att vara film?