Kristi sista frestelse

Att säga att The Last Temptation of Christ var kontroversiell när den kom är en grov underdrift. Filmen var ett ”passion project” för Scorsese och baserades på Nikos Kazantzakis lika kontroversiella bok. Filmens och bokens porträtt av sexualitet och Jesus karaktärisering möttes av starka protester. Den blev kallad en hädelse. Bortsett från stormen som filmen rörde upp är den idag en av de mer bortglömda Scorsese-produktioners (åtminstone i Sverige). Filmen är aldrig ointressant och Willem Dafoe gör en stark prestation som Jesus. Valet av Harvey Keitel som Judas är desto mer svårsmält och förutom att han känns malplacerad så gör han en svag insats. I övrigt är det en stabil men något lågoktanig och händelsefattig Scorsese film som aldrig riktigt engagerar.

Det är lite för teatraliskt imo. Nästan snudd på Shakespearefilm.

Segt och pretentiöst. Lite fnissigt, rent av. Som en amerikansk ”Tre Solar”, ungefär.

Har aldrig läst den heliga skriften. Min kunskap bygger på fröken Dahlgrens kristendomslektioner i lågstadiet. Med det som bas känner jag inte igen Scorseses berättelse (som förresten är hämtad från en bannlyst roman av grekiska Kasantzakis) men det känns bara kul och lite banbrytande. Detta till trots somnade jag en timme in i filmen (jag kollade en skiva så det var lugnt ändå). Det nya och något banbrytande med just denna Jesusberättelse är nog presentationen av Jesus som människa i combo med hans gudomlighet och så det nära kompisskapet med Judas. Hade dock förväntat mig något mer storslaget med många statister och så som det brukar vara i den här typen av film. Men det här är en mer minimalistisk skapelse till och med ibland filmad med handhållen kamera (detta är 1988, det var väl knappast en etablerad filmmetod då, eller?). Trots Scorseses erkända skicklighet är det här tyvärr en ganska tråkig och trött filmupplevelse.

Svårt att veta hur jag ska börja prata om den här filmen, överlag är det svårt för filmer som handlar om tro och religion att tilltala mig, perspektiven är sällan särskilt intressanta eller engagerande. Skildringar av religiösa händelser och så kan vara betydligt mer intressanta och just den här filmen känns ganska lätt att jämföra med The Passion of the Christ. Men där The Passion of the Christ bjuder på en filmisk upplevelse känns den här som en tv-inspelning. Jag får verkligen aldrig feeling för vad det är Jesus känner eller tänker här. Hur han utvecklas och vad han inser når aldrig fram till mig. Hans perspektiv från början är ointressant och sen blir det aldrig intressant. Det är segt, tråkigt, ointressant och på det stora hela poänglöst. Dafoe gör ett bra jobb men att Jesus är halv-blond och blåögd är inte direkt något som gör mig positivt inställd. Nä, inte helt uselt men för tråkigt och utdraget för att få mer än en etta.

Filmen lider av en allt för trevande inledning på alla poster och jag förstår verkligen att jag en gång i tiden slog av DVD-spelarna för att ta mig an något som då kändes viktigare. Nu när mitt liv känns mindre betydelsefullt så har jag inte längre samma ambitioner och kan därför luta mig tillbaka för att se vart Scorsese och Dafoe leder mig. Och visst växer också filmen med speltiden, både berättarmässigt som visuellt. Även Peter Gabriels medryckande musikaliska inslag bör nämnas, då det ger historien ett annorlunda karaktär. Men när Jesus till slut inser vad det är som han behöver göra för att känna ro i sitt liv så är mitt intresse för historien också rätt så obetydligt, och det är lika klart som the Last Temptations of Christ oansenliga ekonomiska vinst att det här är en film för rätt så få människor. Känner man suget för att se en skildring av Jesus Kristus liv här på jorden ur ett nytt perspektiv, framförallt en synvinkel som känns mer grundad än vanligt och varken innebär högfärdighet eller Charlton Heston ja då är the Last Temptation of Christ något för dig. Om inte, ja då är det en rätt långtråkig och likgiltig filmupplevelse som man bör hålla sig borta ifrån.

Det här är den enda filmen jag sett om Jesus som inte utgör en biografi om Jesus (möjligen med undantag av Life of Brian). Det är lite svårt att inte sitta och jämföra filmen med de fyra evangelierna i Nya Testamentet men lyckas man slå bort tankarna på Bibeln och koncentrerar sig på vad som utspelar sig på TV-skärmen istället så lyckas det här faktiskt bli en ganska intressant film där man får se Jesus ur ett nytt perspektiv. Filmen är faktiskt väldigt bra och skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig. Vill du se en riktig filmbiografi om Jesus så råder jag dig dock att välja en annan film istället.

Det här är minst sagt en väldigt intressant Jesus-film. Till skillnad från flertalet andra Jesus-filmer är denna inte baserad på Nya Testamentet (bortsett från ett par saker). Stort plus till Willem!

Jag gillar den ganska lågmälda prägeln och att mycket skildras så pass avskalat och öppet för tolkning. Och så klart att Paulus själv påstår att han predikar det folket har ett behov av att höra. Att Jesus själv var en tvivlare med ett stort självbekräftelsebehov ser jag inte heller som en helt otänkbar sanning.

Det här har man ju så att säga sett förut, även om det tog en liten omväg. Bra utfört, så det räcker till en svag trea.