BETYG
2.8
av 5
2.8
av 5
Kulturpengar
År 2010 vann regissören My Sandström prispengar för sin film Nudisten. I hennes nya film Kulturpengar går hon runt på stan i Stockholm och låter främlingar spendera pengarna hon vann. Människorna hon träffar är fria att göra vad de vill med tusen kronor, enda villkoret är att My får filma dem under tiden.
| Originaltitel | Kulturpengar |
| Alternativ titel | Culture Money |
| Regissör | My Sandström |
| Genre | Dokumentär, Kortfilm, 2010-tal |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 34 |
| Filmnummer | 117444 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Verkligheten är mycket större än den tråkiga stereotypen, ett cafébesök eller matinköp. Det finns så mycket annat att diskutera och kommentera än vad personen gör med pengarna eller när man ska möta upp varandra. I en storstad finns också större möjligheter till det mesta. När folk har roligt eller trivs tror jag också att de kopplar bort kameran lättare och att chansen är större att de öppnar sig. Gör något för fattiga, sjuka, handikappade eller gamla. Ta med någon som aldrig varit på tivoli till Grönan, bekosta en dags ledighet för någon som inte haft semester på många år eller ge en hemlös en hotellnatt. Det kanske inte förändrar personens liv, men det kan bli ett minne för livet. Oavsett är jag övertygad om att det hade blivit intressantare även för tittarna.
Enkel och rolig idé och de korta mötena blir mer intima än vad jag hade trott.
Jag älskade Nudisten och tycker att My funkar super i alla situationer - ger alldeles lagom av sig själv. Jag hade gärna sett femton möten av typen Camilla och Anders, men så såg väl inte verkligheten ut helt enkelt. Sammantaget blir det lite splittrat, och den lilla familjen som väntar barn hade förstås behövt ett annat format för att nå ut. Men ändå. Idén är fantastisk!
Jag tycker att det är en ganska bra idé på pappret, men att det blev misslyckat i praktiken. Jag vet inte om det beror på att jag och My har olika uppfattningar om vad som är intressant, eller att det var svårt att hitta människor som ville ställa upp. Det jag hade önskat är spontant roliga människor, personer som är annorlunda till det inre och vill öppna sig eller människor som vill spendera pengarna på något udda. Då hade det kunnat bli något. Ibland är den där och nosar i utkanten, men det känns som att det blir obekvämt och att fokus hamnar fel. Istället blir det som en tråkig och ganska tragisk dokumentering av svenskar. Den pålitliga snåljåpen, ensamvargen och den vanliga förortsinvånaren. Filmen får mig inte intresserad av människorna, utan snarare tvärtom. Det känns som att vissa fick väldigt mycket speltid, medan andra knappt någon alls. Det är svårt att förstå som tittare hur det kunde bli så. My verkar vara väldigt bra med människor, men jag saknar verkligen någon form av fördjupning, överraskningar och humor. Jag är rädd att filmen skrämmer bort folk från Stockholm, snarare än tvärtom.