BETYG
3.5
av 5
3.5
av 5
Lady från Shanghai
När Elsa blir överfallen i Central Park kommer Mike till hennes undsättning. Elsa lockar Mike att ta anställning som matros på den yacht som hennes man äger.
| Originaltitel | The Lady from Shanghai |
| Regissör | Orson Welles |
| Manus | Orson Welles |
| Genre | Drama, Kriminalare, Mysterium, Film-Noir, 40-tal |
| Skådespelare | Orson Welles, Rita Hayworth, Everett Sloane, Glenn Anders, Ted de Corsia, Erskine Sanford, Gus Schilling, Carl Frank, Louis Merrill, Evelyn Ellis |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 694 |
| Filmnummer | 1274 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Welles inkonsekventa dialekt gick mig lite på nerverna, och komplotten är invecklad till det absurda, men jag tyckte ändå väldigt mycket om den här. Otroligt snyggt foto, begynnande atomkrigsångest (särskilt fascinerande då det var två år innan sovjet hade testat sina första vapen, så när filmen gjordes var USA fortfarande de enda som hade, och hade använt dem), ett osympatiskt men härligt persongalleri och en stor variation av miljöer. Stark trea eller svag fyra, har lite svårt att bestämma mig.
Saknar det där riktiga spänningsmomentet för att den ska kunna räknas bland de bästa noir-filmerna. Bra och sevärd hur som helst.
Vadan alla glädjebetyg? Visst är den ganska snygg, men den är ju taffligt berättad och värdelöst spelad. Tvåan är svag.
Alla lurar alla.
Rapp, frän och mer innehållsrik (framförallt visuellt) än de flesta 40-tals-noirer men Orson Welles passar verkligen inte i huvudrollen och storyn (som eg är rätt bra) slarvas bort vilket leder till trovärdighetsproblem och logiska luckor så det där double-corssandet hit och dit faller rätt platt.
Bra noirfilm med bra manus och intressanta karaktärer. Tycker dock att den är för ojämn för ett högre betyg, men klart sevärd.
Mystisk och smått magisk noir av Orson Welles. Har sina brister, men är också stundtals alldeles fantastisk och hypnotisk. Welles och Rita Hayworth är de stora stjärnorna, men jag tycker nog ändå att det är Everett Sloane och Glenn Anders som verkligen etsar sig fast i minnet. Otroligt foto, en del hisnande scener. Att storyn inte är hundraprocentigt ihopsatt kan man leva med.
Vilken härlig lyrism! Dialogen och skådespeleriet har en sådär härlig edge som bara noir kan erbjuda. Det kanske blir lite för mycket komplicerad story och double-crossing i mitten, musiken är dålig, klippningen är störande och Welles dialekt är lite pinsam, men det spelar egentligen inte så stor roll. Fortfarande bjuds vi på ett par härliga rutor som man undrar hur Welles klarade av. Snygg regi med imponerande miljöer runt omkring. Som vanligt imponeras jag mycket mer av hans förmågor som regissör än som skådis. Det hyllade slutet är ok, men lite lamt kanske. 66/100
Kort och gott briljant. Blir bara bättre och bättre. Slutscenerna på nöjesfältet är ju helt fantastiska, alltså.
Gav intrycket till en början av att vara en trist kärleksfilm, men det var den verkligen inte. Ca 30 min in i filmen förvandlades det till äkta welles-magi, men spännande och galen story, i takt med att storyn blev galnare blev också fotot, musiken och vinklarna galna(i positiv bemärkelse). Filmen var en påminnelse om varför jag älskar Welles.
