Let the Sunshine In

Ja, jag vet inte vad man ska säga riktigt. Claire Denis på tomgång? Det är liksom inte dåligt, men inte heller särskilt givande. I rätt vanligt Denis-manér får vi en huvudperson som är både förövare och offer, det finns drag av klasskonflikter och kulturkrockar, men allt bara flimrar förbi utan att riktigt beröras. Tycker Denis hanterade den vilsna överklasskvinnan på ett betydligt mer mångbottnat sätt i White Materials.

Av någon anledning fanns det tre pratglada franska filmer av sämsta typ på SVT Play samtidigt. Den här var åtminstone inte riktigt lika intetsägande som Trädgårdsfesten.

En besvikelse, Binoche är enda behållningen. Man försöker göra en intressant film om att man alltid upprepar sina misstag och följer samma mönster, men man kan inte förstå huvudpersonens handlingar, det blir bara ointressant.

Juliette Binoche är oftast väldigt bra, så också här. Men själva handlingen kändes lite tjatig. Så var nog också hennes liv och det framgår rätt klart, det var själva kärnan. Men tyvärr tröttnade jag efter att tag. Var det inte "Mick Jagger" gestaltad av Paul Blain som dök upp på slutet med putande mun, nej men han trodde nog det själv och självaste Gérard Depardieu fick kliva in ett tag, rätt roligt.

Hade för 15-20 år sedan förmodligen vänt mig dubbelvikt av det här, men nu när jag själv är i hennes ålder så blir det här ändå ganska intressant. Jag kan väl inte direkt relatera till livets ensamhet eller behovet av bekräftelse i en ålder då kroppen börjar förändras på allvar. Men Juliette strålar här och hon visar att hon verkligen vet hur man fångar kameran. Men men, det rockar ju inte precis och gör inga större avtryck i längden. Betyget stannar vid en 3;a

Juliette Binoche är alltid bra, och nog borde det gå att bygga en intressant film kring hennes karaktär här. Till en början var det också hyfsat lovande, men det blir tyvärr inte så mycket av det här. Sidokaraktärerna känns aldrig helt trovärdiga, dialogen är lite för ointressant överlag, och allt blir väldigt repetitivt. Det sistnämnda får man anta är fullt medvetet och en del av poängen, men det får mig likväl att tröttna

Binoche är, som väntat, superb. Filmen är en enkel historia som känns väldigt personlig för regissören, för mig blir det mer av en trivialitet.

Underbart vacker och gripande film. Även fast det inte är så mycket handling så fångar den livet på ett speciellt sätt med Juliette Binoche som är fantastisk och hela tiden närvarande och levande.

Kan fatta om vissa uppfattar detta som en onödigt normal film för Denis men personligen tycker jag att den har en egen ton och rättframhet som är alldeles alldeles fantastisk.

Claire Denis Un beau soleil intérieur från 2017 är en roande men rätt lättviktig film. Juliette Binoche är förstås bra men mest underhållande är nog Gérard Depardieu som spåman/lyckoförtäljare.