Levande måltavla

En personlig favorit i serien, en underskattad 80-tals-juvel. Christopher Walken är fantastiskt underhållande som skurk, det är svårt att hålla sig skratt åt hans totala galenskap, Grace Jones är stenhård, filmen är rakt igenom rolig och underhållande och känns inte sådär lång och utdragen som många Bond-filmer kan göra. Alla action-scener fungerar, och jag gillar att de vräker på med Eiffeltornet och Golden Gate-bron för att skapa häfta stunts. Moore är gammal, men får ändå göra lämpliga saker för det, jag älskar t ex att se honom ta skepnaden vara en stroppig hästhändlande snobb i stuteri-episoden. Moore var född att spela sådant! Kanske inte den mest konstnärligt högstående Bond-filmen men ändå en av de jag sett flest gånger, och en av de jag fortfarande lättast bara kan slå på och glo på för två timmars god underhållning. En pärla!

Bonds sjunde och sista Bondfilm och som 58-åring är det väl mer än rimligt att han pensionerar sig från agentlivet. När t.o.m. den anonyma Bondbrudens morsa är äldre än Moore själv blir det precis som i tidigare filmer lite väl gubbsjukt även om den här filmen ändå är långt ifrån den värsta syndaren i den kategorin. De här filmerna har ju ibland lite Beck-vibbar över sig i att de har ett standardformat som de fyller med lite olika saker varje gång och det drar ju ner känslan av att det är så mycket nytt över det här. Det som lyfter filmen är Walken och Jones baddingpar Max Zorin och May Day. Jag är ett fan av Walken och här verkar han ha väldigt kul med sin roll vilket är mer än vad man kan säga om Moore. Det blir lite galopp, lite skidåkning, lite biljakt och en faktiskt spännande scen uppe på Golden Gate-bron som kanske är lite minnesvärd ändå. Men minnena av Moores karriär som Bondlegend har onekligen fått sig en törn efter att ha sett om dessa filmer, endast Moonraker mäktade med en 3a och även om den här var ganska trött så var det långt ifrån hans sämsta bidrag till serien. En någorlunda stark 2a för baddingarna och den snygga produktionen.

Roger Moore gör sin sista Bond-film och personligen va det på tiden. De tre sista filmerna håller inte riktigt. Den här gången är inget undantag och produktionen känns rätt B. Storyn väcker inget intresse och tempot är segt. Tycker dock om Christopher Walken som skurk. Men nja det här blir inte mer än godkänt.

Sista bondrullen med Roger Moore. Känns vemodigt. Finns inte en enda när han är Bond som jag tycker är dålig. Jag är ett Bondfan!

Moores sista Bondrulle. Riktigt bra och ett värdigt slut på hans Bond era.

Detta var Bond för mig när jag var barn. Tyvärr har det inte åldrats med värdighet, det är ganska dåligt faktiskt. Det som räddar upp den på en 2:a är Walkens psykopat. Växer som sagt upp med Moore, som för mig är den riktiga Bond, men här är han inte så bra.

Den minst tramsiga bondrullen med Roger Moore?

Två av de bästa skurkarna i en och samma film - stenhårda Jones och fullkomliga psykopaten Walken. I övrigt en av de sämre Bondfilmerna. Moore är urgammal och passé, Roberts en stereotyp bimbofjolla och handlingen trist. Välbehövligt byte till Dalton efter den här.

En av de absolut sämsta Bondfilmerna i sin helhet tråkig, dåligt tempo och dåligt utnyttjade miljöer och relationer. Den kanske sämsta Bondbruden i både skådespel och karaktär, vilket bara görs värre av att Moore som Bond själv påpekar att han är alldeles för gammal för ett sådant flickebarn. Det som ger filmen en trea är de många magnifika detaljerna: Walken som en av de främsta Bondskurkarna vi sett; Grace Jones som den läskigaste kvinnan i en Bondfilm näst Rosa Klebb; och scenerna i Eiffeltornet och det sjukt tillfredsställande slutet.

En piggare och fräschare Moore (Kokain eller operation?). Men mest av allt GRACE JONES!