Licorice Pizza

Jag uppskattar miljöerna, färgerna och 70-talskänslan. Det är också en originell inledning som suger in tittaren. Grunden med en film om två udda personer i olika åldrar som hittar varandra fungerar. Men med speltiden blir den bara sämre och sämre. Personerna visar sig vara osympatiska och beter sig onaturligt åt. Den röda tråden suddas ut och det blir allt mer oklart vad filmen ska handla om och vill förmedla. Försöken till humor är väldigt dåliga och sökande. Det är inte mycket som känns naturligt och trovärdigt. Inte heller blir det coolt eller fräckt som i liknande filmer. Utöver miljöerna, skådespelarna och soundtracket finns inte känslan där. Manus och dialog är verkligen inte bra som helhet. Paul Thomas Anderson gjorde några riktigt lyckade filmer i slutet av 90-talet, men därefter har jag bara sett överskattade filmer från honom.

Ja, för det första blir det ett litet plus för att han heter Valentine precis som jag (Valentin). Det finns en skön flyktig stämning över den här med fin 70-tals feeling och bra musik. Karaktärerna blir jag inte riktigt klok på, jag stör mig för det mesta på dem men samtidigt gillar jag det jag ser ibland också. Nja, jag slår inga klackar i taket över detta men det finns något. Betyget blir en svag 3;a, 3-

Inte bland de bästa filmerna från Paul Thomas Anderson, men den har sin naiva charm och jag uppskattar likheterna med hans tidigare ensemblefilmer som Boogie Nights och Hard Eight/Sydney. Filmens historia går inte att ta på allvar och istället ser jag det som en hyllning till 70-talets USA.

Köper inte att han är 15 bast och startar företag på löpande band. Ett telefonsamtal för att köpa ett flipperspel och nästa sekund har han en hel arkadhall. Tidstypiskt bh-löst piggar dock upp.

Intressant att det var en vuxen tjej och en tonårskille som dejtar, om man vänt på rollerna så hade nog Anderson blivit lynchad. Annars är det en välgjord film som verkar ganska uddlös.

Otroligt välgjord och charmig film, med ett minst sagt okonventionellt radarpar i spetsen (en tjej på 25 år och en grabb på 15 år). Härlig 70-talskänsla filmen igenom, med soundtracket likaså. Bradley Cooper briljerar som märklige Jon Peters. Behöver se mer PTA.

Oväntat mysig och beskriver 50 - 70 talet väldigt bra, allt från kläder och hur livet var då. Retro deluxe om en svunnen tid långt innan sociala medier och allt trams vi ser idag.

Som vanligt underbart snyggt foto och miljöskildring, de två huvudrollsinnehavarna är också mycket bra. Sen är det det där distanserade berättandet - både i manus och filmisk gestaltning - som först känns sofistikerat men i längden gör det svårt att upprätthålla intresset. Som bäst är filmen vacker poesi. Som sämst en ihålig show off.

Jag förstår varför alla kritiker älskar den här, och det kan jag väl säga om Paul Thomas Anderson generellt, att han gör kompetenta filmer som inte tilltalar mig lika mycket som de flesta andra. Hade Linklater gjort den här hade jag förmodligen älskat den. Alana Haim är fenomenal i sin skådisdebut, jag hade ingen aning om att det är samma Haim som från indierockbandet med samma namn. Cooper Hoffman påminner mycket om sin pappa, en till skådis med mycket talang som skickligt spelar roller jag oftast har lite svårt för. Här är han bra dryg vilket väl är precis som det är tänkt att vara. Penn, Waits, Cooper, Safdie, det är många kända biroller som kommer in och gör sitt bästa för att sätta avtryck. Slice of life-filmer är egentligen inte min grej generellt, och inte heller 70-talet, och det är kanske därför jag har lite svårt att komma in i det här trots all kompetens som filmen besitter. Det måste bli en 2a som så många gånger förr med PTAs filmer, den är väl ganska stark ändå men jag kan mycket väl se mig själv om 10 år med polletten nedtrillad, skakandes på huvudet åt mitt nuvarande jag som inte såg storheten åt hans portfölj. Det är ju iaf fortfarande bättre än Bergman.

Paul Thomas Anderson ger oss i Licorice Pizza en mer lättsam/nostalgisk och intim film än vad vi är vana vid. Handlingen är lite spretig och personligen tillför inte vinkningarna till verkliga personer såsom Jack Holden (spelad av Sean Penn) och Jon Peters (Bradley Cooper) någonting. De verkliga stjärnorna i filmen är i stället Alana Haim och Cooper Hoffman som båda är mycket trovärdiga och charmiga i huvudrollerna.