BETYG
3.8
av 5
Lost in Translation
2003
USA, Japan
102min
IMDb
En man och en kvinna från USA tillbringar en vecka i Tokyo på samma hotell av skilda orsaker. Båda två lider av sömnlöshet och en sen kväll i hotellbaren möts de två.
Recensioner
Tokyo- ett svettigt högpresterande samhälle med framtiden för fötterna, eller alienationens hemvist. Sofia Coppola vill inte välja och tar istället med oss till både fram och baksidan av en st... Läs mer »
Bob (Murray) är en avdankad Hollywood-skådis som åker till Tokyo för att göra reklam för en whisky. Charlotte (Johansen) är gift med en hipp och hetsig kändisfotograf (Ribisi), som fått ett j... Läs mer »
Tokyos glittrande reklamskyltar svischar förbi, höghusen sträcker sig mot himlen och trafiken tutar skränande förbi. Förundrad över stadens glittriga glamor ser så slutligen skådespelaren Bob... Läs mer »
Lost In Translation är en atmosfärisk film, med mindre tonvikt på handling, men mer på att genom det visuella och med musik förmedla en känsla. Den har ett lugnt tempo och är inte så tät på ... Läs mer »
Ett av mina favoritögonblick i livet är när man sätter sig i en biosalong, helt utan förväntningar, och i gengäld får man en fantastiskt bra och givande film. Det är vid dessa tillfällen som... Läs mer »
Det är ingen \"jaha\"-upplevelse, en sådan som får en att vrida på sig eller möjligen gäspa. Tvärtom. Det är en \"aah\"-upplevelse. Det finns inga specialeffekter. Det är helt och hållet fok... Läs mer »
Bill Murray är en av få skådespelare som med ett ögonkast som är en halv sekund för långt eller en halv sekund för kort, kan förmedla precis vad en medelmåttig skådespelare säger i en lån... Läs mer »
En film skriven och regisserad av Sofia Coppola med Bill Murray i huvudrollen. Medverkar gör också Scarlett Johansson och Giovanni Ribisi.
Bob Harris (Bill Murray) är en amerikansk skådespelare s... Läs mer »
The more you know who you are, and what you want, the less you let things upset you. Bob.
Lost in Translation är ingen typisk Hollywood film. Det är ingen film man bara ser och sedan glömmer. ... Läs mer »
Bedövande vackert och stämningsfullt mästerverk av Sofia Coppola, en film som är lika speciell och välarbetad som regidebuten The Virgin Suicides men ändå överlägsen på många sätt.
Berät... Läs mer »
Kommentarer
Fångar perfekt känslan av att befinna sig på en plats där man känner sig både missanpassad men som ändå bjuder in till oanade möjligheter. Har man varit i Tokyo vet man att så är känslan där. Coppolas lågintensiva atmosfär där allt och inget händer samtidigt passar som handen i handsken här. Utsökt kemi mellan Murray och Johansson, några droppar Suntory och en pinne utav Havannas bästa på det tack.
Tidigare favorit. Magisk emellanåt, med jättefint fokus och bra stämning. Andra stunder lite fånig och framtvingad. Den är sensuell och nostalgisk - varenda detalj, ansiktsuttryck, klädesplagg, rum, är ingraverat i mitt inre. Vi bjuds att vara närvarande, det mycket skönt. Men som helhet är det inget mästerverk. Sänker till fyra.
Fint foto, ljud och musik, men herregud vilket obehagligt persongalleri.
Jag känner att det här är en film som man kan se flera gånger och bli förtjust på nytt. Bill Murray är helt enkelt bara underbar i sin gestalt, hans ansiktsuttryck säger mer än ord och Scarlett Johansson är perfekt som motspelerska, de har en magi som smyger sig på. Helt utan krav möts de, de möts på samma nivå och utforskar varandra och omgivningen. Så skönt att det bara pågår, också efter att ridån gått ner.
En stark trea. Kan förstå ensamheten och det vackra mötet mellan två vilsna själar. Det är nog mer att jag inte kan identifiera mig i rollen som Charlotte som sänker betyget. Annars en mysig film som når in i hjärtat.
Blev besviken på den här filmen, som jag hört så mycket gott om. Den var långsammare, lågmäldare, blekare, mer realistisk och mer deprimerande än jag hade trott. Alla dessa egenskaper behöver ju i och för sig inte vara FEL i en film, och kanske uppfattade jag filmen som så dålig först p.g.a. att jag hade förväntat mig något helt annat. Något större, mer omvälvande och engagerande, bjärtare - mera "Hollywood" (trots att det faktiskt ÄR en Hollywoodfilm). Men mot slutet blir det känslosamt och därmed bättre! Och visst kan man känna igen sig - jag bodde själv nyligen på ett lyxhotell, och allt var fint och bekvämt till det yttre, personalen artig o.s.v. - men allt var ju fake! Jag kände mig mest ensam och övergiven i en främmande stad, som karaktärerna i filmen. Jag gillar inte Charlotte, den unga kvinnan, det påverkar också - hon är inte en sådan ung kvinna som jag tycker om helt enkelt. Hon röker bland annat, och har ingen riktig livskompass. Bill Murray är en utmärkt skådespelare, och bär även här upp hela filmen.
10 år senare var det dags att se om Lost in Translation inför ett stundande besök i Tokyo. Staden är precis lika härligt urflippad som jag minns den och framför allt Bill Murray är ju sagolikt bra. Scarletts insats ska inte heller förringas och det är ju i mötet mellan de två som filmens storhet skapas. Två helt olika människor i en liknande situation kan finna filmglädje utan att behöva få det till det där episka kärleksmötet som det så ofta mynnar ut i. Bara att få känna sig förstådd för ett litet ögonblick, att få ta sig ur sin vardag som inte nödvändigtvis är dålig men som går lite i stå. Mot Tokyo som bakgrund är det många komponenter som passar väldigt bra ihop. Jag står ändå och velar länge och väl innan 4an behålls, jag känner mer tillfredsställelse i hjärnan än i hjärtat den här gången. Helst vill jag ju bli tagen med en storm och få en emotionell käftsmäll, här kryper det mer fram en mysstämning som viskar i mitt öra att det här är jävligt bra. Men kanske är det inte ett problem, det måste väl ändå finnas plats för olika sorts känslor bland mina 4or. Men den här gången är den mer svag än stark såsom jag mindes den. Får se hur jag känner om 10 år till, än så länge behåller den platsen i finrummet. ------------- 29/2 2008 Magisk stämning rakt igenom vilket skapas mycket tack vare Murray och Scarletts skådespeleri och ett vansinnigt vackert foto. Man kan nästan känna spänningen mellan karaktärerna genom tv-rutan och tempot är oerhört bra upplagt. Filmen växer konstant upp till en nivå där man inte kan annat än att sitta på nålar i väntan på att få se hur det går. Kalasbra film :)
Fantastisk film, skådisar på topp och ett bra manus.
Här framställs ett litet mästerverk med ett fantastiskt häftigt foto och ett stillsamt och detaljrikt skådespeleri av både Bill Murray (Bob) och Scarlett Johansson (Charlotte), mycket bra. Stämningen är så härligt lågmäld och cool. Känslan som förmedlas är en blandning av ensamhet, vilsenhet och tomhet. Det är bara och njuta. Varför har jag inte kollat in detta tidigare?
