Love Story

Musiken är vacker, men filmen klyschig och trist. Pinsam och plågsamt berättad i långsamt tempo och all övertydlighet. Det är möjligt att den var bättre när den kom.

Visst, "Love means never having to say you're sorry" är skrattretande men tycker ändå filmen har sin charm. Fantastiskt soundtrack, och Ryan O'Neal och Ali MacGraw är fina tillsammans, och kul med en ung Tommy Lee Jones i kanske sin första roll. Också kul med lite Harvard-hockey och 70-talsmiljöer.

Jag tyckte mest att den skyndade sig genom delarna som behövde mer tid och dröjde sig kvar vid bitarna som man tog in rätt snabbt. Jag gillade ingen av karaktärerna och tyckte vändningen i handlingen var rätt trist, den borde ha berört mig mer.

Tja det där med rik man fattig flicka känns lite passé, trots att det fortfarande till viss del finns, men känns ändå mer som dåtidens tänk. Men bortsett från det fungerar det ju. Även lite hockey på sina ställen och med tanke på 70-talet kommer ju genast tankarna på när Börje Salming kom till Kanada och USA, så det gamla USA här, hur det såg ut då. Alltid kul med nostalgi vyer från en svunnen tid.

En fin film som fångar kärlekens lättsamheter väl, men filmen lyfter förstås ännu lite när vändningen kommer. Lite svårt har jag för Ryan O'Neal men också för Jenny stingsliga humor som inte bara retar Oliver en bit in i filmen utan också mig. Tycker också att konflikten med fadern känns mest som lite påklistrad eller åtminstone taffligt presenterad. Musiken som går som en röd tråd genom filmen är förstås utsökt. Betyget blir en stark 3;a till slut, dvs 3+

Jag tycker allting känns otroligt styltigt och jag engagerar mig aldrig i karaktärerna eller deras relationer. Konflikterna känns aldrig på riktigt och det görs inget intressant med det. Talande för hur emotionellt handikappade män är dock, Jag gillar dock verkligen musiken och det sätter en fin stämning som slätar över mycket av filmens brister. Men det blir en del djupa suckar och ögonrullningar under filmens gång så det blir en slät tvåa till slut.

Väldigt rak och enkelt berättad, vilket bara gör historien ännu mer effektiv. Passande titel, med andra ord. Ryan O'Neal och Ali McGraw står båda för starka insatser och de känns väldigt äkta och mänskliga i sina porträtt, samtidigt som filmens visuella stil (många handkamera-följningar) stärker intrycket av att man själv är där, som ännu en karaktär. Bra film!

En av de absolut tråkigaste filmerna jag sett, alla kategorier!

Jag älskade denna på 80-talet, och var rädd för att den skulle ha åldrats till det sämre. Men trots att jag verkligen inte gillar 70-talsfilmer, så är den här historien tidlös. Jag tyckte till och med bättre om MacGraw den här gången ... Hon är visserligen inte lika känslig som O'Neil, men hon är så söt att jag har överseende. Handlar om hur en ärlig överklasskille faller för en enkel tjej som kan ge honom den kärlek och glädje som han aldrig funnit hos sin stela och prestigefyllda familj. Han är beredd att offra allt för sin kärlek - även om det betyder att han måste bryta med hela sin bakgrund, så när han mister henne känns det som den största av orättvisor. Jag kan inte hindra tårarna som flödar filmen igenom ... mycket också pga. den vackra musiken, av Lai, som dröjer sig kvar långt efter filmens slut ... Det är snudd på en femma ... för att filmen i sin enkelhet så väl lyckas åskådliggöra lyckan och slitet de har innan det ödesmättade och olyckliga slutet. Bra skådisar och mycket välspelad.

Paret hade relativt realistisk jargong, och Oliver (Ryan O\\'Neal) var en asvacker jock. Visar hur stor roll foraldrar spelar i unga val av karriar, partner, etc. Snyggt år.