Magnum Force

Dirty Harry Callahan är tillbaka, den här gången en film som är längre och våldsammare än sin förgångare, och även om Clint Eastwood fortfarande är bra så är det i en film där man helt och hållet gått i från allt som gjorde den första filmen bra och ibland känns filmen för lång, vilket leder till att man rycks inte med på samma sett. Hal Holbrook är dock en bra motspelare. Regissören Ted Post som står för merparten av filmens regi (bortsett från de scener Clint Eastwood regisserade anonymt) har tyvärr inte Don Siegels säkra hand. Manuset, som dessvärre känns mer urvattnat skrevs av John Milius och Michael Cimino (hans inblandning leder senare till att hans "Thunderbolt" (1974) fick grönt ljus), Lalo Schifrin briljerar dock med sin färgstarka musik. En fortfarande okänd Carl Weathers skymtar snabbt förbi i filmens inledande folkmassa vid rättssalen och Suzanne Somers från TVs "Lugn i stormen" (1991-1998) spelar en av flickorna i poolen.

Den andra filmen med Harry Callahan. Filmen tar ett steg framåt i sin behandling av temat, eller problematiken, kring den våldsamma legala makten, när den legala makten stiger ut utanför sin egna funktion som upprätthållare av lagen genom att bryta mot sin egna lag, för att, resoneras det, kunna upprätthålla lagen/ordningen i samhället. Clint Eastwood är så där skönt nonchalant och lakonisk som bara han i 70-talstappning kan vara och vi bjuds på en skottväxling ungefär vart tionde minut. Ändå snäppet bakom ’Dirty Harry’ eftersom den är mer av en actionfilm, och inte den atmosfärrika action-thriller som första filmen är.

Det här är filmen som följer upp succén Dirty Harry (som kom 2 år innan denna, 1971). Tycker det är alldeles för många sidospår som inte för handlingen framåt (detta gäller första hälften av filmen). Regissör Ted Post borde ha hanterat detta bättre. Å andra sidan finns filmens vassaste scener i en av dessa sidospår (jag tänker på flygplans kapningen). Bilden vi har av Harry Callahan är ju att han är enstöringen som tar lagen i egna händer och skipar rättvisa när inte den etablerade maktapparaten klarar detta. Men här blir situationen förvånansvärt lite tvärtom. Lugn, ”Dirty” har hedern i behåll.

Ett rejält kliv nedåt jämfört med första filmen.

Uppföljarens lågmälda ton i jämförelse med originalet tjänar filmen illa. Okarismatiska skurkar och en nedtonad Clint genererar gäspningar.

Något sämre än ettan, men stämningen och underhållningsvärdet finns där.

En snällare Clintan i en snällare uppföljare som dock står gott och väl på egna ben. Coolt filmad, skön 70-talskänsla, bra våldsscener, underhållande från början till slut. Befinner sig mellan trean och fyran i betyg, men jag känner mig generös idag.

Det är mycket som är olikt den första filmen, och en hel del är väl inte bra förändringar, men inte heller dåliga. Den är något snäpp sämre än ettan, tror jag, men det är bra. Jag gillar det jag ser, och har inga problem med den lite mindre stenhårde Dirty Harry. Han visar ju att känslorna finns där under den hårda ytan. Slutscenen är fantastisk, även om den är lite underlig. Jag velar fram och tillbaka mellan en etta med 0,0 eller en tvåa, och det får bli en tvåa för nu.

Jag tyckte mycket om denna. Det bleka och naturalistiska 70-talsvåldet. Typiska, för tiden, biljakter. Återhållsamt spelat av Eastwood.

Stabil uppföljare som faktiskt spelar i samma liga som originalet. Tempot är stundtals långsamt vilket klär historien mycket bra. Sjuttiotalet känns grymt givetvis och vem kan motstå tjutande bildäck så fort en bil svänger. Jag gillar storyn och hur den sakta utvecklar sig. Sköna bifigurer men bäst av alla är ju givetvis Clint Eastwood som gör rollen förbannat bra. Det är svårt att motstå hans coolhet och syrliga, dräpande kommentarer.