Med glorian på sned

Drömsekvenserna var ett trevligt inslag, som gör att filmen skiljer sig lite från de vanliga filmerna.

Bokbranschen är liksom filmbranschen en rätt mysig arena för film att utspela sig om det görs bra. Det är fint i liten skala här. Drömsekvenserna är svåra. Jag uppskattar ambitionen och viljan att göra något ovanligare, men det blir inte speciellt bra.

Den mest lyckade av Hasse Ekmans sena 50-talsromcoms. Drömmarna? Ja, det märks ju att Hasse gett efter, inte dödat sina älsklingar, men ibland är det charmigast när älsklingarna får leva. En älskling som jag är glad inte fick komma med den här gången var den där Ekmanska Willy Lorentziga karaktären som kan bli ganska tröttsam. Hasse är förvånansvärt bra romcommaterial som lite mer uppstyrd mustachherre. Här fick dessutom Ekmans humanism blomma ut helt. Lagerwall är alltid så sevärd och här fick han en ovanlig men allt utom krystad roll. Lombard gjorde också bra ifrån sig och hennes roll fick ta precis lagom med utrymme.

Jag såg "Fröken Chic" ett par dagar innan och ratar väl den snäppet bättre än denna, vilket dock fortfarande innebär godkänt. Fann inte lika många skratt men underhållningen och kvalitén var någorlunda lik. I denna var det härliga Sture Lagerwall och Stig Järrel som förgyllde lite extra bakom radarparet Hasse & Sickan medan det i Fröken Chic var Sigge Fürst tillsammans med Järrel, tre personliga favoriter utöver huvudrollsparet. Drömsekvenserna, som jag ser många andra påpekar, tycker jag är av blandad kaliber. Att de existerar överhuvudtaget anser jag positivt men antalet, längden och innehållet tycker jag alltså varierar. Upplösningen tog sin lilla tid också, vilket verkar vara rätt vanligt i den här sortens filmer. Inget direkt negativt i det här fallet, innerst inne vet man ju redan från de första minuterna vad som på ett ungefär kommer att hända. Trots att den aningen bättre filmen "Fröken Chic" hamnade på en normal 3a, dvs snäppet över godkänt (godkänt = 2,5), så tycker jag nog "Med glorian på sned" också förtjänar en 3a. Men en svag 3a i det här fallet då jag anser att en 2a inte riktigt räcker eller avspeglar filmens rätta sida och värde.

Ännu en tunn intrig som ändå underhåller skapligt. Drömsekvenserna är kanske lite överflödiga men de gör filmen mer intressant, känns som Ekman influerats av V. Minelli och dennes An american in Paris i dessa scener. Sevärt!

Kombinationen Hasse/Sickan under 50-talet tycker jag inte blir särskilt lyckade någon gång. Detta är möjligen det bästa försöket och således blir betyget därefter, en svag 3;a denna gång, dvs 3-

För många drömsekvenser som mest blev störande moment vilket drar ner betyget till en svag 3a, men i övrigt var det en trevlig, om rätt tam, komedi. Stig Järrel gör ännu ett underhållande litet inhopp som poet glad i flaskan där tankarna gick till en dyngrak Bengt Frithiofsson.

Gammal svensk feelgood-film precis så som man vill ha den. Intrigen är inget speciellt i sig,men man har satt en intressant spinn på den som gör att händelseutvecklingen blir kul att följa. Skådespelarna får dessutom gott om utrymme till att briljera och man får känslan av att de hade kul under inspelningen, som väntat är det Sture Lagerwall som roar allra mest. Den här trevliga bekantskapen gör också att jag känner att jag gärna fortsätter att se mer av både Lagerwall och Ekman

En trivsam film med mycket Hasse Ekman prägel över sig. Ekman var inte bara en duktig manusförfattare och regissör utan också en bra skådespelare. Sedan har vi Sickan Carlsson som är strålande och den lite mer dystra och syniske Sture Lagerwall som ju hör till min favorit, så det vara bara att njuta av dessa karaktärer.Historien var inte orginell direkt, det var lite av en bagatell, men en trevlig sådan. Visuellt var filmen vackert gjord och bokförläggarbranchen var en intressant miljö att förlägga handlingen i. Det enda som drog ner lite var drömmfrekvenserna som det blev lite för mycket av.

Helt ok Ekman-komedi, med en del svärta också. Hade lite svårt för drömsekvenserna och det mycket lättköpta slutet. Men i övrigt med bra intrig och skådisarna skötte sig. Kul att se Sture Lagerwall, det är inte för ofta.