Melancholia

Höjer min gamla fyra till en femma. En av de vackraste filmer jag någonsin sett, och vid omtitt tyckte jag inte första akten var lika utdragen.

Tyckte första delen var extremt tråkig och meningslös. Jag gillar den andra delen även om den inte klarar av att avsluta på ett tillräckligt bra sätt. Vad filmen har för tema struntar jag i och det var inte precis som att den talade om det för mig heller.

Avskydde i stora drag samtliga karaktärer och Justine i synnerhet. Förstod dock delvis deras beteende och visst hölls intresset uppe. Två mycket olika akter varav den senare bjuder på ett mycket vackert foto.

Lysande om depression. Först störde jag mig på typ samtliga karaktärer, sedan föll allt på plats och drabbade mig rejält. Så kul att den är inspelad på Tjolöholms slott. Bor själv alldeles i närheten.

Jag vet inte hur många gånger jag höll på att stänga av filmen och tur att det är några som håller med att filmen var kass. Fy sjutton vilken seg och tråkig film + i allt elände var att filmen var snyggt filmad och att det fanns en del bra skådespelare...

Visuellt vackert, välspelad och träffande om depression.

En film som stannar kvar men är det på grund av sin visuella stil eller frågorna om människors psyke filmen ställer?

Mardrömmar i slowmotion. Ett pråligt bröllop där folk gör kollriga saker. Och som final så kommer en knepig planet som gömt sig bakom solen fram. Den dyker upp i horisonten och kraschar vårt sköna jordklot. Allt ihop kontrollerat av en kille som inte kan prata engelska. Spektaklet är utför med ett ointelligent foto men med en del anständiga skådespelarinsatser

Andra akten är inte lika stark som första under filmens gång, men med lite perspektiv är det nog ändå den som fastnar. Alltid kul att vara i von Trier-land dock.

Svag fyra. En omtumlande dödsångestresa! Andra halvan är dock bättre än första, som är ganska så ojämn. Första halvan kändes som en sämre version av mästerliga 'Festen' och består av lite väl många lösa trådar som aldrig riktigt knyts ihop, men den kanske finns där för att påminna oss om att det bakom vår leende fasad egentligen bara finns tomhet. Livet är alltså ett skämt.