BETYG
3.3
av 5
3.3
av 5
Mid90s
Historien utspelar sig i Los Angeles på 1990-talet och följer Stevie, en 13-åring med ett problemfyllt hem som möter nya vänner i en grupp skateboardåkare.
| Originaltitel | Mid 90's |
| Regissör | Jonah Hill |
| Manus | Jonah Hill |
| Genre | Drama, Komedi, 2010-tal |
| Skådespelare | Sunny Suljic, Katherine Waterston, Lucas Hedges, Na-kel Smith, Olan Prenatt, Gio Galicia, Ryder McLaughlin, Alexa Demie, Fig Camila Abner, Liana Perlich, Ama Elsesser, Judah Estrella Borunda, Mecca Allen |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 284 |
| Filmnummer | 131450 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
En positiv överraskning. Mid90s är inget mästerverk men den är perfekt som en nostalgisk coming-of-age film med karaktärer och dialog i fokus. Visst är den lite väl uppenbar och vissa händelser är enkla att förutspå men det stör åtminstone inte mig när utförandet är så bra.
Tänk att Jonah Hill hade en sån här film i sig, han som alltid brukar vara så flamsig och irriterande. Det börjar lite trevande och man fick lite diskbänksvibbar men de försvann relativt snabbt ändå och istället får vi ett försenat tidsdokument om 90-talet där man känner sympati för de flestas situation. Sunny Suljic är riktigt bra i huvudrollen och han är tydligen 13 på riktigt också, jag tyckte han såg ut som 10. Hans försök att passa in utan att riktigt veta hur han ska bete sig känns hela tiden ärligt och man märker ju ganska snart att de flesta har liknande utmaningar bara det att de kommit en liten längre bit på vägen än Stevie när han först anländer till skateområdet. En av få gånger då man känner att filmen gärna hade kunnat vara lite längre, här blir det en slice of life och slutar med fler frågor än svar vilket också kan vara befriande. Jag tyckte inte alls att filmen var överdrivet grabbig, den kändes ganska naturlig, sen kan man så klart ha synpunkter på att verkligheten suger, men det är ju inte riktigt något man kan lasta Jonah Hill för. En stabil 3a.
Blev avskräckt i början, såg trist och grått ut, men tycker det tog sig mer och mer. Kunde dock inte låta bli att reta mig på huvudpersonen och hans flin, tror inte att det var den man skulle reta sig på. Just det här att när det är problem på hemmafronten att fångas upp av ett gäng, på gott och ont, det har skildrats många gånger. Tycker att man fick till det bra här, rangordningen som kan rubbas när en ny kommer in, men också att man tar hand om varandra, även att det också uppstår konflikter. "Grabbigheten" skildras bra, men också att det finns något under den ytan, så en stark tvåa till slut.
Börjar lovande, men tappar allt eftersom. Huvudpersonens problem är att han blir slagen av sin bror. För övrigt är han väldigt framgångsrik i allt han tar sig för, med några olycksfall på vägen. För mig framstår han därmed som tämligen ointressant, särskilt som konflikten med brodern förblir ganska ytlig. Episoden med den äldre coola tjejen på festen (se KimEkbergs kommentar) är så osannolik, ooriginell och omotiverad att jag vet inte vad ... extremt irriterande. Saknar en flicka i en bärande roll, någon som stör grabbigheten. Gillade inte skejtkulturen på 90-talet och gillar den lika lite nu, men den är ändå intressant på något vis.
Hög nostalgifaktor när det gäller musik och produktplacering men det hjälper inte då filmen saknar identitet. Upprepningen är fullständig
90-talet och coming-of-age-filmer är lite min grej, Jonah Hill är det inte, så jag hade kanske väntat mig en film där jag kunde uppskatta vissa delar, men inte helheten. Men Jonah överbevisade mig, det här är en förvånansvärt genuin film helt befriad från tramsig humor. Det är förstås ingenting som man inte har sett förut, och det finns en del konstruerade filmdetaljer som drar ner trovärdigheten, men på det stora hela är det en väldigt autentisk skildring både av 90-talet och av ett typiskt grabbgäng. Just grabbighet blir gärna enerverande, men jag uppskattar ändå att man presenterar den helt utan ett nutidsfilter, och jag känner igen den, det gör jag. Jag uppskattar också att filmen är så observerande till sin natur, om huvudpersonens nya umgänge är sunt eller osunt för honom låter den vara osagt. Likaså ges de mindre sympatiska karaktärerna rimliga anledningar till varför de beter sig som de gör. Om Jonah Hill bestämmer sig för att stanna bakom kameran för resten av sin karriär, så skulle ingen bli gladare än jag
Snyggt foto, jag är sjukt svag för 4:3-formatet. Imponerad av de unga skådespelarna, kändes äkta typ hela tiden. Scenografin var häftig, jag glömde nästan helt bort att den är filmad förra året. Lägg därtill ett riktigt bra soundtrack så är jag såld. Lite väl grabbig emellanåt kanske.
Habil debut för Jonah Hill. Välgjort men inte fantastiskt på något sätt.
Asså det finns ju verkligen saker på pluskontot, såsom sextonmillimetersfotot, konceptet med mid90s och vissa enskilda scener. Men det är synd att man valt att fastna i vissa konventioner istället för att göra en tillståndsfilm som beskriver en epok.På tok för lite skate, och på tok för mycket karaktärsuppbyggnad där varje person ska gestalta ett karaktärsdrag och en moral. Och så är den ju på tok för grabbig också, det är väl det mest generande. De borde vädra ur pruttluften lite, och ha ett djupare fokus. Hur trött är man inte på detta coming-of-age-tänk där någon ska uppnå sin mandom (genom att ligga med en mer erfaren kvinna som ställer upp av sympati/ och eventuellt även för att hon är prostituerad om filmen är fransk)). Många kan nog avfärda sån kritik med att "det var så det var", men det går ju att klippa bort det värsta. Det är det som är det fina med film. Annars tror man ju också att det är så det ska va. Och det är det ju inte.
Stark debut. Skönt att den fokuserar på vissa saker i tillvaron, och t.ex. skippar helt att han ska gå i skolan och sånt. Fint fotad och spelad, samtidigt som det förstås är mycket som är typiskt för den nostalgiska filmgenren.
