BETYG
3.4
av 5
3.4
av 5
Midnatt i Paris
Gil och hans fästmö Inez bestämmer sig för att följa med på Inez föräldrars affärsresa till Paris. Staden väcker snart glömda minnen hos Gil och får honom att fundera över om den väg han valt i livet verkligen är den rätta. En fråga som även resterande familjemedlemmar finner sig grubblandes över och som kräver sitt svar.
| Originaltitel | Midnight in Paris |
| Regissör | Woody Allen |
| Manus | Woody Allen |
| Genre | Komedi, Romantik, Fantasy, 2010-tal |
| Skådespelare | Owen Wilson, Rachel McAdams, Kurt Fuller, Mimi Kennedy, Michael Sheen, Nina Arianda, Carla Bruni, Marion Cotillard, Yves Heck, Alison Pill, Corey Stoll, Tom Hiddleston, Sonia Rolland, Kathy Bates, Adrien Brody, Léa Seydoux, Marcial Di Fonzo Bo |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 6135 |
| Filmnummer | 86541 |
Recensioner
Jag har aldrig sett Woody Allen som en mästare. Han har gjort en hel del väldigt bra filmer, men aldrig ett mästerverk. Många pekar på Annie Hall och Manhattan som några av de bästa filmerna n... Läs mer »
Kommentarer
Woody Allens bästa film!
Denna film sicksackar sig fram mellan nutid i Paris och 1920-tal i samma romantiska stad. Den framgångsrike filmmanusförfattaren Gil är på besök i Frankrikes huvudstad bland alla välkända turistmål med sin föräldrakuvade fästmö för att gå igenom bröllopet. Där träffar de vänner till fästmön som hon vill att de ska umgås med. Gil känner sig bunden och protesterar milt. Han när också en dröm om att skriva en roman men är tvehågsen till den. En kväll ute i regnet när fästmön åkt till hotellet blir han ombordlockad till en Peugeot-limousin och förflyttas till 20-talets värrld med mängder av kända författare.
Filmen är mycket väl spelad av Owen Wilson i huvudrollen som naturligtvis är ett alter ego för Woody Allen. När Gil blir ivrig låter han till och med precis som Woody och jag undrar om inte denne har dubbat vissa scener med sin egen röst, så lik är den. Marion Cottilard spelar den ljuvliga Adriana mycket bra. Övrigt skådespeleri är bra, exempelvis av Rachel McAdams som spelar den ytliga fästmön. Musiken är tidstypisk för 20-talet och scenerna med de kända monumenten är förtrollande vackra.
Sicksackandet mellan tidsperioderna ger regisören möjlighet att framställa ett gammalt tema: de ytliga nordamerikanerna mot de kulturella europeerna. Detta lockar fram många skratt där Woody visar att han fortfarande är humorist. Bäst är förstås scenerna från 20-talet med många välkända och mindre berömda författare och konstnärer. Fina markörer och symboler finns gömda i många scener varför filmen tål många omtittar.
Jag njöt i fulla drag av filmen, knappt en scen var innehållslös. Med fler scener från 20-talet och mindre av ytlig nutid hade filmen kunnat nå en femma, men nu får den betyget: 4+
Det är Woody Allens standardstory om den misslyckade författaren som försöker förstå sin misslyckade relation. Filmen räddas av den härliga (men egentligen fullkomligt orimliga) subplotten om 20-talets Paris och dess intellektuella elit. Allens historiska scener gnistrar i en annars ganska medelmåttig film.
En uber-romantiserad bild av Paris med en massa name-droppande av gamla kulturpersonligheter, pseudo-intellektuell med osympatiska karaktärer och haltande skådespeleri av annars duktiga skådisar.
Ah! En till hepatit-film! som t.ex City of God och modern till alla hepatit-filmer Oh Brother Where Art Thou. Gemensamt för alla är potential, (som här med den typiskt slipade Allen-dialogen), och en kronisk, sjukligt gul ton.
Intellektuell dialog är allena specialitet, nästan alltid för mycket av den varan. Intressant dock att han kunde låta Ernest Hemingway sila snacket. T ex "kan du boxas?" Oförargligt mys innan man går till sängs zzzzZzzz
Fruktansvärt mysig! Får mig att vilja åka till Paris, och då avskyr jag egentligen den staden. Man måste också älska ljuset, oerhört varmt!
Det som bär filmen är dialogen och kärleken till Paris som syns i alla bilder. Dock känns Owen Wilson så misscastad att det är löjligt. Han försöker prata som Allen utan minsta känsla, det finns liksom inget där bakom orden, ögonen är helt tomma och jag kunde inte bry mig mindre om honom. Tur då att resten av skådisarna räddar upp det. Svag fyra.
3+
Många gånger har tanken slagit mig; förmodligen är det så att jag är från en annan tid, i alla fall hade gjort mig bättre där och hört hemma mer. Filmen slår huvudet på spiken gällande det. Woody Allen har en tendens, fin sådan, att skildra livets tillkortakommanden ur en svart, humoristiskt synvinkel som inte blir mörk utan snarare ett vänligt, instämmande nickande - en styrka i sig. Komisk kombination i att huvudpersonen i dåtiden accepteras som människa och i nutiden behandlas med distans och dumförklarande. Innehåller en del sköna historiska karaktärer men framförallt vyer över sagolika, magnifika, romantiska och värmande Paris. Jag känner mig hemma.
Inte en av Allens bästa, men det är som vanligt charmigt och mysigt. 3+
