BETYG
2.9
av 5
2.9
av 5
Min så kallade pappa
Gravida Malin har ingenstans att bo när hennes pojkvän Frank gör slut. Som sista utväg söker hon upp sin pappa Martin trots att de aldrig har träffats. Han visar sig vara är en arrogant och självupptagen skådespelare. Men innan Malin hinner berätta vem hon är drabbas Martin av en stroke.
| Originaltitel | Min så kallade pappa |
| Alternativ titel | My So-Called Father |
| Regissör | Ulf Malmros |
| Manus | Ulf Malmros |
| Genre | 2010-tal, Drama |
| Skådespelare | Michael Nyqvist, Martin Aliaga, Källa Bie, Johannes Brost, Sverrir Gudnason, Lotta Tejle, Jimmy Lindström, Kjell Wilhelmsen, Josefin Neldén, Vera Vitali, Moa Silén, Henrik Dorsin, Tova Magnusson, Lea Heed, Gunilla Bergerham, Beatrice Evang |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 619 |
| Filmnummer | 110898 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Som sagt var, har väldig svårt för svenska filmer...
bra
Fantastisk film! Mycket stark film! Michael och Vera är lysande i sina roller, en film som berör!
Kändes som läge att se denna nu efter Nyqvists tragiska bortgång. Tycker han var en av Sveriges bästa manliga skådisar. Men faktum är att Vitali överglänser honom i denna. Det är framför allt p g a skådespeleriet som jag ger så pass högt betyg. 7/10
Förälder åt sin förälder. Går inte att bortse från vikten att föräras "rätt" förälder. Fint utformad i berättandet och dess berättande och inslag av feel good trots uppgivenhet. De moraliska pekpinnarna går dock att vara utan. Hade gnutta svärta, villket sorten relation av frånvarande förälder kan tillgodogöra, hade filmen varit ännu bättre. Värt nämna Nyqvist som stort barn, får visa en ovanligt humoristisk sida, guldpeng på scenen bockandes vid persiennerna.
Vet inte vad jag ska tycka om filmen egentligen. Tycker den är snäppet vassare än de flesta andra svenska filmer på grund av dess unika stil. Karaktärernas agerar märkligt och storyn i sig är märklig. Frågan är bara vad filmens egentliga syfte och budskap är? 3+.
Sture Stenhögs kommentar skriver jag helt under på. Verkligen typiskt överdrivna Malmrosiga karaktärer! De funkar bättre när stämningen är mer drömsk och mindre realistisk, som i Rapport till himlen och Silvermannen. Som filmen var, gynnades den ändå av det raka och övertydliga budskapet. På plussidan ligger också förlossningsscenen som de gjorde ett bra jobb med.
Det är som vanligt med svensk film, jag kan inte påstå att det här är speciellt bra, men det var ändå ganska trevligt att se på. Allt är målat med en oerhört bred pensel, vilket kanske bäst illustreras av Sverrir Gudnasons karaktär. Samtidigt fungerar filmen helt okej så länge den fokuserar på relationen mellan Vitalis och Nyqvists karaktärer, det är allt runtomkring som till största delen är bedrövligt. Betygstvåan känns lika övertydlig som filmen
På något vis vill jag gilla svensk film mer än jag egentligen gör, det är igenkännandet, miljöerna och välkända skådespelare som gör att man kanske känner sig mer hemma i svensk film, man boar in sig. Därför sänks kraven lite, jag tyckte det här är rätt bra, lite otydligt ibland, men med konflikter som kanske är lite förstorade men inte ovanliga tror jag. Vera Vitali spelar mycket bra, för övrigt är det ingen förskönande bild av skådespelare och kanske sjukvården och män.
Lite småkrystat här och där (och ordentligt i en scen mot slutet)
