Mishima - ett liv i fyra kapitel

Dåligt berättad och lång. Stundtals teatral.

Härligt stiliserad och infallsrik. Ibland kan ju musik av Philip Glass dränka en film men till en skildring av en pompös (om än mångfacetterad) man som detta så passar det helt perfekt.

Väldigt vacker och fascinerande/intressant måste dock se den igen för att kunna ta den till mig helt.

Nää. Tråkig och seg.

Fenomenalt berättat. Det er väldig lätt att følja med. Genialiskt.

Det här var ganska tråkigt. Jag visste verkligen inget alls om Mishima innan denna film, men det känns inte som att jag lärt mig särskilt mycket eftersom filmen var så lösryckt att man aldrig riktigt förstod vad som hände. Kanske riktar sig filmen till de som läst karlns böcker och har läst på tillräckligt för att veta vad det där konstiga gisslandramat gick ut på. Man får väl glädja sig åt det fina fotot och Philip Glass makalösa soundtrack, men själva filmen var verkligen inget som imponerade på mig.

Snyggt foto och bra musik av Glass

Obehaglig figur, jomenvisst. Men som många obehagliga figurer – även fascinerande. Älskar hur filmen håller tråden genom de tre olika berättarplanen utan att någon gång förvirra. Supersnyggt! Och musiken gör sitt också, förstås.

Mishima var en fasciststövel och skulle få Jimmie Åkesson att likna en förbannad nybörjare i rasfobi. Med det sagt så är det helt klart intressant med personer som väljer att sprätta upp buken som en fisk i protest mot vart landet är på väg. Men skulle säga att filmens stora behållning är rent estetiskt, Eiko Ishioka som står för produktionsdesignen jobbar verkligen på en egen nivå, har sett filmer enbart för att hon jobbat med dem.

Gåshud. Philip Glass musik gör mycket.