BETYG
2.9
av 5
2.9
av 5
My Blueberry Nights
En ung kvinna reser tvärs genom USA för att försöka reda ut sina kärleksproblem, och på vägen träffar hon en mängd färgstarka karaktärer.
| Originaltitel | My Blueberry Nights |
| Regissör | Wong Kar-wai |
| Manus | Wong Kar-wai, Lawrence Block |
| Genre | Drama, Romantik, 2000-tal |
| Skådespelare | Norah Jones, Jude Law, David Strathairn, Natalie Portman, Rachel Weisz, Frankie Faison, Adriane Lenox, Benjamin Kanes, Cat Power |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 1990 |
| Filmnummer | 52556 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Det var nog längesedan jag såg en så spretig film. Försök till att vara artsy och lite halvpretto men funkar inte för mig alls.
Min första Wong Kar-Wai och jag är verkligen imponerade, fantastiskt snygg utan att vara substanslös. Ska bli spännande att se fler av hans filmer!
Ingen kass film, men den tillförde inget nytt heller och försökte vara lite konstnärlig utan att riktigt funka. Den får en svag trea
Enkelt film som inte ger så mycket. Men den är inte heller dålig. Judelagen får spela myspojk åter igen.
En mysig film med lika trevlig musik. Karaktärerna är rätt intressanta men inte riktigt lika roliga som jag hade väntat mig efter tidigare Wong Kar Wai-filmer. Fotot är heller inte lika spännande som i hans tidigare. Men en varm stämning lyckas han ändå skapa tycker jag.
En handfull dåliga dialoger drar ner tempo och utbytet av filmen, men snyggt och effektfullt användande av olika fps
Det hade kunnat vara en aning mer sparsmakat för att få en större atmosfär, men jag tycker ändå Wong Kar-wai lyckades ovanligt bra med sitt steg till Hollywood. Hans närvaro märks tydligast i hans signaturelement, när antalet bildrutor per sekund sjunker i botten alltså. Med det skapar han en fin känsla och även om dialogen lämnar lite mer att önska kan jag inte påstå annat än att jag blev stormförtjust i denna. Tänk att det faktiskt går att implementera berättarröster på ett sätt som inte förstör, utan faktiskt går jävligt bra, dessutom.
Antingen ska en bra film om kärlek vara "äkta". Eller så ska den vara "äkta" och med en konstnärlig touch. Den här var den senare kategorin. Sen vad "äkta" betyder kan man ju diskutera, men det är så de ska vara. Dessutom var den subtil och jävligt fin att titta på. Mer sånt!
Christopher Doyle kom tillbaka!
Aaah.. Vill inte gilla den här filmen så mycket som jag gör. Wongan horar ut sig till hollywoodfeelen liksom. Bitvis lider både produktionen och manuset av detta, t.ex. känns relationerna härligt stereotypiska, karaktärerna gillar varandra på ett undantagslöst och onaturligt sätt och skämt och händelser känns löjligt sökta för att publiken ska sympatisera, detta gäller särskilt jude laws tämligen äckliga karaktär. Wongans laggande foto känns inledningsvis mest bara som en obehaglig påminnelse om hur bra det brukade vara. Ändå finns det en spänst i den här filmen i en tematik som inte blir för absolut och manusets trivsamma bollande med mitt intresse som gör att den ändå får ett högre betyg om än ett svagt sådant 3-
