Nobody's Daughter Haewon

Nä gillade den inte.

trevlig balansgång mellan plattityder och djup. underbart zoom-arbete och intressant skådespeleri.

Bra skrivet Tonti. Men gillar Hong gör man hursomhelst. Rohmers filmer var ganska länge sedan jag såg, med blandade känslor. Troligen kunde jag inte då fullt ut uppskatta de goda sidor du talar om. Jag tycker det ändå är rätt skönt med Hongs filmer, de är som en promenad i kända marker.

Eftersom man alltid ska skriva en kommentar kanske jag skulle ta upp den uppenbara likheten med Rohmer. Den finns i den begränsade medelklass-sfär filmerna rör sig inom, även om Hong naturligtvis går mycket längre när han begränsar sig till unga, filmstuderande, medelklassiga, självcentrerade, alkoholiserade och ständigt pratglada individer. Likheten finns också i det rika användandet av staden som skådeplats, där alla viktiga händelser sker i parker och på kaféer och, framförallt, slumpen spelar en central roll i hur karaktärerna fattar banala såväl som livsavgörande beslut. Deras inbördes relationer bildar ett komplicerat nät där information utbyts kors och tvärs vilket gör att alla vet något om alla, men ingen vet allt om någon. De flesta uppfattas på ett sätt men visar sig sedermera vara någon annan. Tiden är helt subjektiv och ett klipp kan betyda ett tidshopp på en minut eller en månad. Särskilt intressant i denna film är hur Hong introducerar en osäkerhetsfaktor när han visar Haewon sovandes i samma ställning vid flera tillfällen. Hon skulle kunna drömma allt som händer, men gör det förmodligen inte. Det Rohmer vinner stort på är hans verkliga känsla för stadens, landsbygdens, livets och allets irrationalitet vilket gör att det finns en dynamik som Hongs formulaiska hantering saknar. Rohmers filmer hör hemma i samma estetiska och tematiska universum men uttrycker alla något nytt och fascinerande som leder till en ständig återupptäckt. Hongs filmer har naturligtvis nyanser och nya infall men är trotsallt så begränsade i sina perspektiv att man nästan kan se samma film tio gånger istället för tio olika. Tilläggas kan ju att där Rohmers filmer är visuellt magnifika och klippningen har en rytmisk precision som få andra filmskapare kommer i närheten av, definieras Hongs filmer av ett platt, digitalt foto och en viss klumpighet. Det senare är visserligen charmigt och möjliggör hans två-filmer-om-året takt men skiljer sig föga från sådant som den amerikanska mumblecore-vågen. Det finns naturligtvis mycket annat man kan säga men för mig kommer Hong alltid att vara en trivsam bekantskap jag gärna återser och Rohmer en regissör med förmågan att ändra det sett på vilket vi betraktar livet. Eftersom den här kommentaren fick en viss prins-touch förväntar jag mig en replik.

Hong vet vad han vill och kommer fram med det som vanligt. Enkla karaktärer pratar om enkla saker i enkla miljöer och man sitter och myser hela tiden. Betyg 6.6

Jag vet inte egentligen... Var som en Ozu-film, i alla fall på det sättet att den verkligen försökte skildra riktiga konversationer och inte vara överligt dramatisk. Men det känns så poänglöst vid flera tillfällen. Dock hamnar betyget fortfarande på en svag trea.