Om det oändliga

Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?

En tråkig och ointressant film. Jag är synnerligen trött på hans beiga estetik, platt levererade diaologer av amatörer i humorlösa,poänglösa Glen Baxter-pastischer. En film att glömma.

Är osäker på om den här ger något annat eller nytt som inte redan har utforskats i Anderssons tidigare filmer. Det hela känns bara upprepande, tomt, estetiskt. Det är väl allt han har kvar, estetiken. Han har fastnat i sin egen värld. Den underliggande nostalgin och pessimismen blir bara banal. Han försöker fullända något som redan är passé.

Det börjar gå på tomgång detta. Inte så mycket estetiken kanske som Roys fantasi. Den extremt övertydligt beskrivande berättarrösten är märklig. Roy blir allt mer fragmentarisk och jag tycker inte det är en styrka utan föredrar den mer sammanhållna "sånger" framför alla efterföljare.

Har man sett Roys senaste långfilmer kommer man att känna igen mycket. Miljöer, teman, symbolik, det låga tempot och den vanliga samhällsmedborgaren. Jag tror också att man måste tycka om tidigare filmer för att kunna uppskatta den här, även om man inte nödvändigtvis måste ha sett dem. Det tar många år mellan varje film, men samtidigt är varje ett hantverk där inget lämnats åt slumpen. Det är välgjorda scener och en del är väldigt vackra och träffsäkra eller tänkvärda. Många är också väldigt originella. Estetiskt sett är det hög kvalitet rakt igenom, medan jag tycker att handlingen som ofta är ojämn. Fortfarande är det mycket av ett pussel där man som tittare får många små bitar som man själv kan välja att sätta ihop. Även om man nu inte förstår allt är det som att det finns en tanke med det, en teori eller flera. Och syftet är kanske inte att man måste förstå, utan bara att man ska reflektera, känna eller tänka. Mina favoritscener är de som är vardagsnära och avspeglar svenskhet. Berättarrösten ska väl föreställa Gud. Dock hade jag hellre sett textbeskrivningar i bild.

Tramsigt och urtrist, och tycker han har en ständig förkärlek till att dumförklara äldre personer gång på gång. Betyget blir en stark 1;a, dvs 1+

Den var i alla fall inte lika dålig som hans förra. Trist att Roy Andersson fastnade i en återvändsgränd efter Du levande.

Andersson gör minst en besviken

Andersson gör ingen besviken. Lite enklare, lite rakare, skådespelarna avspeglar dagens Sverige rent utseendemässigt på ett annat sätt än i tidigare filmer. Berättarrösten kunde han dock ha sumpat.

Precis som "En duva..." så når det här inte riktigt upp till den klass man förväntar sig av Roy Andersson. Det finns fortfarande briljanta delar här och där och som vanligt är foto och dekor av toppklass men som helhet funkar det inte lika bra som hans tidigare filmer.