Om själ och kropp

Nja, jag tycker det ligger mycket att döda djur för mat. Denna film gör att gör att jag vill sluta äta kött...

Ett drama som utspelar sig i ett slakthus, så den innehåller korta sekvenser med slakt, blod och djuravföring. Men fokus ligger inte på slakten eller styckningen, utan på de som arbetar på slakteriet, deras personligheter och relationer. Mystiken i början övergår i en mer enkelspårig och förutsägbar historia. Jag finner den ändå fängslande från början till slut, bland annat tack vare bildspråket, udda inslag och viss charm. Rollpersonen Mária är helt klart inspirerad av Saga i tv-serien Bron. Stel, uppriktig, har svar på tal och problem med det emotionella. Skillnaden är att hon är mer tillbakadragen än Saga. En stark trea.

Omtitt efter 16 månader. Det är verkligen en säregen film som är visuellt sprakande, både vacker men också rent av grotesk vid ett par tillfällen. Och jag tror inte den är beställd av köttbranschen om jag säger så. Men jag är så förtjust över den här historien och det trevande samspelet mellan de båda ensamma huvudpersonerna. Här finns också lite subtil humor snitsigt infogad. Dessutom är den svenska titeln för en gångs skull mitt i prick. Om själ och kropp, precis vad det handlar om. Trots att omtitten innebär att jag vet vad som händer så är det en fin filmupplevelse även andra gången. Betygsfemman kvarstår. 20-03-30 En högst märklig film både berättarmässigt och framförallt visuellt, där man vid upprepade tillfällen rycker till av både vämjelse men också djup skönhet mitt i all den vardagliga sunkigheten. En film som vars märklighet annars för tankarna till Louis Malles "Svart måne", utan vidare jämförelser. En fin berättelse om längtan och något som kan driva ensamheten på flykt. Jag gillar det här, blev positivt överraskad och kunde inte slita min uppmärksamhet från rutan. Storyn är väl i sig inte märkvärdig och jag finner nog Maria lite väl apart än nödvändigt, samt dessa i det närmaste vulgära scener som träffar en då och då kan jag nog klara mig utan också men kombinationen gör detta till en mycket säregen filmupplevelse och jag petar dit en svag 5;a, dvs 5- i betyg.

Sunkig och förlegad film.

Onekligen en speciell film som ju mer jag funderar över den desto bättre blir den. Kanske man inte ska förstå allting utan bara se och begrunda, men funderingar kommer. Det skitiga som behöver det vackra,och vissa människor som ser det inte alla ser. Överhuvudtaget gillar jag människor som inte följer hopen och här då gestaltade av Alexandra Borbély och Géza Morcsányi i huvudrollerna där kroppen och själen inte alltid gick i takt, men de jobbade på det. När man kan få till kärlek, smärta och humor i samma anda har man lyckats.

Där har var sannerligen en underlig film, men det får ju förstås filmer gärna vara. Jag gillade verkligen Alexandra Borbélys karaktär och den udda kärlekshistorien, och jag fascinerades i största allmänhet av filmens små egenheter. Den där härliga känslan av att man inte riktigt vet vad man tittar på och vart det hela ska ta vägen är också någonting som man önskar att fler filmer kunde frammana. Den är dock längre än vad den behöver vara, ibland känns det onödigt utdraget och man slänger ut en del trådar som man sedan inte gör så mycket med. Betyget landar på en ganska stark trea

Fin, udda romantisk film i behagligt tempo. Påminner om en hel del andra liknande verk från mindre filmländer, men det är så välgjort att det blir ett högt betyg. Snäppet för lång, men vilka naturscener!

Kändes väldigt lovande och intressant inledningsvis och fotot är riktigt bra och välgjort. Men handlingen utvecklas inte så trovärdigt, tjejen i huvudrollen håller inte , man drar hennes speciella karaktär lite för långt. Den hade för övrigt två av de mest magstarka scener jag sett,väldigt explicita , men varken händelserna i sig eller framställningen var motiverat. En besvikelse i slutändan.

Ildikó Enyedis Om själ och kropp (Teströl és lélekröl), som vann Guldbjörnen i Berlin 2017, är en vacker och originell film. Storyn lyfter dock inte på samma sätt som i hennes lysande film My 20th Century (från 1989) som jag såg för ett par månader sedan. De två huvudrollsinnehavarna, Alexandra Borbély och Géza Morcsányi, är båda mycket bra.

Fantastiskt fint uppbyggd film och mycket vacker i ett härligt långsamt tempo bland knepiga människor som försöker förstå varandra