Oss emellan

En skum och på alla vis usel film där Per Oscarsson härjar runt som ett halvgalet jehu. Dessutom har han med sig hela sin riktiga familj i spektaklet men förmodligen som den mest självklara sak i den tidens hets att vända uppochner på gängse normer. Resultatet blir i alla fall högst tålamodskrävande. Stellan Olssons båda ”Ängelholmsfilmer” (Deadline kom ett par år senare) är i ärlighetens namn inga större filmupplevelser tyvärr. Filmen kom 1969 och jag vet åtminstone en sak om inte annat från det året som faller i bättre dager; min födelse. Betyget blir en 1;a

Väldigt 60-tal! Per Oscarsson var väl på topp, och fick göra typ vad han ville. Så det gjorde han. Mest kul som tidsdokument, både till form och innehåll. Kul som skåning att se Ängelholm anno 1969!

En film som verkligen är en produkt av sin tid. Oscarsson spelar galant en ganska störig slashas och han är en fröjd att se. Tyvärr är det mycket improvisation och då blir det, ibland, ganska jobbigt. Det klassiska är att att en skådespelare bara upprepar va hen säger (speciellt när dom bråkar) och käbblet tar aldrig slut. Hyperrealistiskt såklart men mindre kul att se på, det finns trots allt en poäng med just ”dramatik”. Tyckte dock att Bärbel var väldigt bra som ”sig själv”.

Ett tänkvärt socialrealistiskt drama med en färgstark personlighet i huvudrollen, en person som både kan älskas och avskys av betraktare. Det är stundtals väldigt verklighetstroget i familjescenerna, men här finns även säregna vardagsscener och budskap. Det finns en tydlig, nästan militärisk hierarki i samhället, präglad av normer, fördomar och konflikträdsla. Rädsla för förändring, främlingar och konflikter är ju något som förekommer även i nutidens Sverige. Scenerna är inte PK och jag kan ge mig på att moralister blev/blir både besvärade och upprörda. Flera minnesvärda scener. Kul att exempelvis se Per Oscarsson förvandla en bildlektion till estetisk sexualundervisning. En film som sticker ut i sin enkelhet.

Den här filmen är verkligen ett barn av sin tid .Kul som tidsdokument .Annars handlade det väl inte om nånting egentligen.

Medelmåttigt samhälls- och familjedrama! Den slarvige Per och ordentliga Bärbel är gifta och har tre små barn och en stor svart hund. Bärbel arbetar som lärarinna och Per är en något arbetsskygg konstnär och krukmakare. Per är för trött för att läsa sagor för barnen eller leka med hunden. I stället hittar han på tokiga saker. Per har en del slafsiga kamrater han lånar av, skulder som hustrun sedan måste betala. Hustrun vill att maken ska börja arbeta på skolan han också. Där får han en ung söt kvinna som elev i teckning. Ett välspelat drama om ett samhälle och en familj ett år efter studentupproret i Paris 1968. Stereotypa bilder av en företagsstyrelse och människor i samhällets utkant. Bilder från Per och Bärbels hus och trädgård, från skolan och staden. Något långsamt manus som sicksackar sig fram. Det bästa med filmen är det fina skådespeleriet av både Per Oscarsson och Bärbel Oscarsson. Betyg: 2+

Undrar vem den här filmen var tänkt för. Per Oscarsson är jobbig i nära två timmar.