BETYG
3.3
av 5
3.3
av 5
Panik i Needle Park
Högt uppe på Manhattan, vid 71:a gatan på Westside, ligger Sherman Square. Detta är Needle Park. Ett skitigt tillhåll för knarkare, horor, småfifflare, hallickar och andra vinddrivna existenser. Det är här Helen möter Bobby. Hon har rest från landet för att plugga konst. En vanlig, söt tjej. Ingen man förväntar sig att hitta med en spruta i armen. Men tillsammans med Bobby dras hon snart ned i mardrömmen.
| Originaltitel | The Panic in Needle Park |
| Regissör | Jerry Schatzberg |
| Manus | James Mills, John Gregory Dunne, Joan Didion |
| Genre | Drama, Romantik, 70-tal |
| Skådespelare | Al Pacino, Kitty Winn, Alan Vint, Richard Bright, Kiel Martin, Michael McClanathan, Warren Finnerty, Marcia Jean Kurtz, Raul Julia, Angie Ortega, Larry Marshall, Paul Mace, Nancy MacKay, Gil Rogers, Joe Santos, Paul Sorvino, Arnold Williams, Vic Ramano |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 1222 |
| Filmnummer | 12709 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Lågmält och dystert. Hemskt, men ändå vackert på något vis. Bärs upp av Pacino och Kitty Winn. Vad hände med Winn egentligen? Hon gjorde typ bara Exorcisten 1 & 2 efter den här, och en massa TV trams. Enligt IMDB lade hon ner i början på 80-talet. Synd. Tycker hon va riktigt bra i denna. Tung film. Gillar den.
Att se en ung Pacino och slitna, nedgångna New York-miljöer gör aldrig ont. Men det här pundardramat är egentligen inte speciellt bra eller intressant, mest massa flummande och lösa karaktärer. Kontroversiell för sin tid.
Bobby är en heroinpundare av värsta slaget, han bor i ett av New Yorks mest missbrukartäta områden - Needle Park. Han träffar snart den unga och oförstörda Helen, som han snabbt lyckas dra ner i heroinets mörka gränder. På gatorna är efterfrågan större än tillgången och polisen ligger på tätare än någonsin - det blir panik i nålparken när det inte längre finns några varor.
Denna filmen är farligt smutsig - det är inga jävla kulisser och scenbyggen - detta är på riktigt. Ett bra tidsdokument med andra ord. Smutsiga lägenheter möter närbilder på när sprutnarkomaner in injicerar - detta resulterar i en en hård och äcklig misärgenuinitet.
Trevligt att se en av Pacinos tidiga roller - han är lika nervig och smutsigt förvirrad som han är i senare filmer (Scarface, Dogday Afternoon etc) Han gör alltså en riktigt bra rolltolkning, även om hans karaktärs personlighet är riktigt äcklig. Kitty Winn gör även hon en genuin rolltolkning som den sympatiska Helen (vart fan hände med hennes skådespelarkarriär egentligen).
Allt som allt var detta en mycket bra film, ett bra tidsdokument och en genuin verklighet. VI slutar på en lite svag 7/10.
En tragisk film som gör ont att se helt klart. Pacino är stabil. Winn är dock den som lyfter filmen.
En tragisk historia som rullas upp, men det blir aldrig särskilt intressant, då den kändes ofokuserad och flaxar lite hit och dit, med en halv dokumentär känsla vilandes över sig.
Hur kan jag ha glömt att betygsätta den här....
Otroligt skådespel av Pacino och Winn. Inte en endaste låt spelades, ganska imponerande. Fantastiska miljöer. Mörkt, skitigt... och så bra.
Lite lång, lite ofokuserad, men en "fin" (skevt ord) rulle annars med goa new york-miljöer och en stor dos misär.
Betyg 3½. Intressant inblick i hopplösa knarkares liv. Sorgligt på många sätt.
