BETYG
4.1
av 5
4.1
av 5
Persona
Sjuksystern Alma blir placerad att ta hand om skådespelerskan Elisabeth som har slutat tala. Avskilda från den övriga världen, vid en sommarstuga, ska de ta itu med problemen.
| Originaltitel | Persona |
| Regissör | Ingmar Bergman |
| Manus | Ingmar Bergman |
| Genre | Drama, Mysterium, 60-tal |
| Skådespelare | Bibi Andersson, Liv Ullmann, Margaretha Krook, Gunnar Björnstrand, Jörgen Lindström |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 4714 |
| Filmnummer | 4192 |
Recensioner
En skådis, Elisabeth Vogler (Liv Ullmann), beslutar sig plötsligt, mitt under en teaterföreställning, att inte prata mer. Hon är apatisk och kommunicerar inte med sin omgivning. För att hon ska ... Läs mer »
Persona (1966) är en av Ingmar Bergmans största och mest inflytelserika filmer. Detta psykologiska drama har analyserats av många. Det är jag lite trött på, säger Bergman i en intervju jag får... Läs mer »
Kommentarer
Kanske mer intressant än bra.
Här talar vi om ett mästerverk med underbara skådespelare. Kan inte fatta att Sverige hade så bra skådespelare jämför med idag. Visst finns det duktiga skådisar idag, men det går nästan att räknade dem på en hand...
Känns inkrökt och tidstypisk. Om man är så här egocentrisk då man kommunicerar så straffar det sig oundvikligen. Det funkar så länge man är uppburen och alla vill lyssna men tiden går och färre och färre vill lyssna. Då återstår tystnad.
Svår och vag men bra Bergmanfilm!
Ett minimalistiskt drama där fotot är det viktigaste. Vackra utomhusscener från Fårö. Skickliga skådespelare: Bibi Andersson och Liv Ullman, som nog fått större frihet att spela efter eget huvud än i många andra Bergmanfilmer. Många närbilder visar subtila känslor med ytterst små medel. Följsam klassisk musik.
Skedespelerskan Elisabet stannar upp under en föreställning och slutar sedan att prata. Hon konstateras vara helt frisk men fortsätter tiga och får en ganska nyexaminerad sjuksköterska som vårdare. Denna berättar om sitt liv medan patienten lyssnar.
Filmen blir bättre efter flera omtittar. Naturen längs stränderna spelar stor roll.
Betyg: 4
Bergman när han är som värst.Kan vara den mest pretentiösa filmen jag sett och då har han ändå stått för ett par som faller in i den kategorin.Istället för att skriva ett vettigt manus finns bilder på djurslakt och ett erigerat könsorgan,helt utan kontext givetvis.Filmen innehåller också en obehaglig monolog där Bibi Anderssons karaktär berättar om när hon och hennes vännina "lekte" med småpojkar vilket får Persona att se ut som ytterligare ett bidrag till att bryta censuren mot pornografi,främst utomlands,något Bergman påbörjade med "Tystnaden".Detta och en introspektiv skitnödighet som kommit sig av att han blivit hyllad internationellt som den stora konstfilmsregissören.Detta är konst på samma sätt som några kluttar på en tavelduk är konst.Ser ni inte vilka vackra kläder kejsaren har?
Kanske en femma? Jag måste se om den ensam eller på bio, om några år. Den kommer säkert på Le Champo.
En Bergman film med begåvat och smart foto av Sven Nykvist, mycket närbilder i skön Fårömiljö.
Huvudpersoner är skådespelerskan Elisabet Vogler (Liv Ullman) och Alma (Bibi Andersson). Vogler som av ej förklarad anledning slutat tala. Sjuksköterskan Alma sällskapar den tyste under rehab där ute på Fårö. Handlingen är ganska så svårförståelig och öppnar för dina egna tolkningar och funderingar.
Ingen fullpoängare från mig men visst är det bra och tankeväckande.
Ingmar Bergman och hans team vet verkligen hur man ramar in en film och låter kameran observera snarare än berätta. Filmen är väldigt vacker och manuset är medvetet subtilt och vagt. Det är upp till oss i publiken att dra våra egna slutsatser. En film som mår bra av att ses flera gånger. Och musiken är kanon också!
Noterar, tack vare filmtipset, att det var nästan exakt tio år sedan som jag såg Persona första gången. Tio år av vatten under broarna senare och en andra titt, denna gång på Cinematekets bioduk. Jag avstår nog från att analysera handlingen även denna gång, konstaterar bara att det finns teman om psykisk ohälsa, klass och identitet som är väldigt intressanta att gå och fundera utan att man egentligen behöver komma fram till något. Jag konstaterar även att Persona lämnar en med en känsla av att ha sett något unikt och något lite större än en vanlig film. Bioduken lyfter fram det magnifika fotot, den monokroma scenografin och de intensiva närbilderna på Andersson och Ullman. Ett mästerverk.
Det finns en hel del mästerverk därute, av alla de slag och i vitt skilda genrer, finkulturella eller populärkulturella. Men det är bara några få som stunden efter att projektorn slocknat får i princip allt annat man sett att framstå som futtigt, banalt och trivialt. Det är bara några få, ytterst få faktiskt, som tycks sträcka sig bortom det fattbara i filmens universum, som blir mer än film: en vision, en hallucination, en hemsökelse. Jag kan just nu bara komma på en annan sådan film utöver Persona: Stanley Kubricks 2001: A Space Odyssey. Om det fortfarande hade funnits häxbränningar på 1960-talet hade Bergman inte överlevt den här filmen.
