BETYG
3.6
av 5
Pi
1998
USA
84min
IMDb
Matematikern Max Cohen är övertygad om att allt i naturen kan förklaras med matematiska mönster. Han söker efter mönstret som förklarar aktiemarknaden. Genom en 'bug' i sin dator, Euklides, hittar han något som verkar vara mycket större. Är det svaret på allt han har kommit på spåren?
Recensioner
Jag har blivit rekommenderad den här filmen vid ett flertal tillfällen. Någon sa till och med någonting i stil med: äntligen en film där man måste tänka hela tiden. Jo tack. Men vad ska ma... Läs mer »
Pi är en film om en människa som dyker alldeles för djupt i sitt sökande efter svar.
Det stora offret i den här filmen är en ung man vid namn Max Coen. Som ett geni inom matematik försöker de... Läs mer »
Pi är något så underligt som ett filmiskt försök att hitta meningen med livet. Matematikern Max, ängslig, frånvarande och extremt intelligent ensamvarg, ägnar sina dagar åt att försöka hitt... Läs mer »
Ensamvargen Maximilian Cohen är ett matematiskt geni som skapar en dator med oanad kapacitet. En dag kollapsar datorn, men hinner precis innan printa ut ett tal på 216 siffror. Max förstår inte va... Läs mer »
Kommentarer
Denna har legat länge på vill se-listan. Nu när man väl fick sen den så är man lite besviken. Börjar bra och håller det fram emot mitten, andra halvan fallerar ganska snabbt. Musiken känns inte heller som något för mig. Ok film som är mycket speciell. Trea.
Fördelen med lågbudgetfilmer gjorda utanför systemet är att de kan vara precis hur nördiga de vill utan att någon producent lägger sig i och vill dumma ner det hela. Den faktorn uppskattade jag till en början här, och det är intressant att se hur Aronofsky stil växer fram redan på det här tidiga stadiet, men tyvärr tycker jag inte att dessa aspekter tas tillvara. När filmen alltmer försvinner bort i paranoia och diverse knasigheter, så försvinner också mitt intresse. Det blir tröttsamt och repetitivt
Fann den särskilt intressant i den eviga konstruktionen av motsättningen mellan natur och kultur. Det var filmens stora behållning, för mig personligen. Därtill kunde jag lägga till dess independentkvaliteter som jag gillade skarpt. Dessutom, eller kanske även lite pga föregående nämnda, var den enormt snygg.
Nja. Jag skulle säkert ha gillat den då den kom men idag känns den väldigt daterad. Det där j-a drum-n-bass-soundtracket liksom... Storyn känns väldigt tunn och som nån skrev, mattesnacket blir mest en yta. Skildringen av huvudpersonens psykiska mående känns också oerhört klyschigt: han sitter hopkrupen i ett hörn med händerna kring huvudet, letar frenetiskt efter typ ett mikrochip under huden, står och rafsar i en papperskorg. Lyckligtvis gjorde han det så mycket bättre 12 år senare i Black Swan...
Fantastisk film som håller hela vägen. Dystert och ack så lysande!
Väldigt obehaglig och stilen tilltalar mig verkligen. Första halvan är väldigt engagerande. Tyvärr utvecklas inte historien på det sätt jag hade hoppats och andra halvan lyckas jag inte riktigt greppa. En konfunderad trea så länge.
Hela filmen är oerhört jobbig, påträngande och obehaglig. På gott och ont. Inte en film som tilltalar mig jättemycket men som ändå har kvalitéer nog att få en trea med lätthet. Men jag känner mig aldrig engagerad och den är mest bara obehaglig på ett jobbigt sätt, inte ett omvälvande.
Psykisk ohälsa i svartvitt..
Nej, man måste inte ha gått kurs för att gilla den, eller åtminstone uppskatta hantverket som åstadkommit den. Proffsmatematiker behöver man inte heller vara, tror inte det var Aronofskys målgrupp för den delen. Däremot kanske inte en film man känner sig sugen på att se varje vecka, ångest och smärta ska man inte ha i för stora doser.
Nej. Man måste nog gått en kurs för att gilla denna, som Gurra B skriver.
