BETYG
3
av 5
3
av 5
Poltergeist
Carol Anne fascineras av bruset och den vita bilden som följer när tv-sändningarna är slut. På kvällen när föräldrarna somnat, lockas Carol Anne till teven av viskande tv-röster.
| Originaltitel | Poltergeist |
| Regissör | Tobe Hooper |
| Manus | Steven Spielberg, Michael Grais, Mark Victor |
| Genre | Thriller, Skräck, 80-tal |
| Skådespelare | Craig T Nelson, JoBeth Williams, Beatrice Straight, Dominique Dunne, Oliver Robins, Heather O'Rourke, Michael McManus, Virginia Kiser, Martin Casella, Richard Lawson, Zelda Rubinstein, James Karen, Dirk Blocker |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 7426 |
| Filmnummer | 1241 |
Recensioner
Kultfilm från 1982. En av 80-talets mest omtalade skräckfilmer. Flerfalldigt Oscarnominerad film av Tobe Hooper och Steven Spielberg som fått mycket god kritik.
En dag börjar mystiska saker händ... Läs mer »
Poltergeist, är vad mig anbelangade, en riktig bra modern rysarklassiker. Till skillnad till flera, flera billiga slasherskräckisar, så har den en riktigt bra story som jag fullkomligt älskar.
C... Läs mer »
Kommentarer
Familjen är helgjuten. Man bara älskar dem, till och med ungarna. Ett under att jag knappt känner igen någon av skådisarna.
Luddigt om ungen skulle gå mot ljuset eller hålla sig undan från ljuset. Också luddigt när de beskriver skillnaden mellan poltergeist och "vanliga" spöken: Poltergeist är kopplade till en viss människa, vanliga spöken till en viss plats. Och, spoiler-alert, filmens namn till trots, så är det bara vanliga spöken.
Det är inte extra allt-effekterna som är behållningen, inte då och ännu mindre nu, utan en väldigt genuin familjekänsla. Den gör i sin tur att det ganska tydliga temat, ”lost in modernity”, biter på något sätt. Vad ska den stackars familjen ta sig till? Det får bli motell. Men kommer de någonsin hem?
Barnfilm med spöken som känns väldigt Spielberg-aktig med fokus på ungarna. Men inte var det särskilt bra egentligen.
En klassisk och trefaldigt Oscarsnominerad spökrysare från regissören till Motorsågsmassakern. Den kombinerar effekter med humor. Heather O'Rourke som spelar flickan dog alldeles för tidigt i verkligheten. Jag har sett uppföljarna och nyinspelningen också. Att det gjordes en Poltergeistfilm efter Heathers död känns rent av respektlöst. Låt henne och filmserien vila i frid.
Min första skräckfilm, såg denna en sen kväll i slutet av 80talet eller början av 90 talet när jag kanske var en 7-8 år gammal. Den uppfyllde sina syften som skräckfilm till 100 procent då jag tyckte den var både skrämmande och spännande. Riktig klassiker.
Riktigt riktigt bra!
En klassiker!
StureStenhög som kommenterat här under mig säger det helt perfekt. Jag håller med om allt han eller hon säger.
Det här var fan inget vidare alls. Det enda den tycks vara intresserad av är att fläska på med specialeffekter, och man bryr sig inte det minsta om att bygga upp en stämning eller berätta en genomtänkt och sammanhängande historia. Det händer helt enkelt alldeles för mycket alldeles för snabbt, och därmed skapar man aldrig tillstymmelse till illusion om att det här utspelar sig i den verkliga världen. Allt är för överdrivet för det, och karaktärerna beter sig inte det minsta realistiskt. Den här genren har betydligt bättre att erbjuda
Överraskande bra film, skräckfilmer är ju en genre som sällan faller i god jord hos mig men det här känns ovanligt genomarbetat och stämningsfullt. Det märks att Spielberg varit inne och petat i regin här för det känns till 100% som en hybrid mellan honom och skräcktemat som kanske var anledningen att Hooper anställdes i första början. Jag gillar hur det aldrig blir nåt snack om att det som händer faktiskt är på riktigt, inte en massa missförstånd och övertalningskampanjer utan här är alla med på noterna direkt att det här jävla huset inte är nåt att leka med. Jag är inte säker på att filmen har nån som helst form av logik i vad som händer. Men det spelar inte så stor roll för jag sitter klistrad ändå då karaktärerna känns så genuina och lätta att tycka om så man vill bara att det ska gå bra för dem. Effekterna kanske inte är top notch med dagens mått mätt, men man sitter ändå och myser åt allt som händer och så dåliga att de blir en distraktion är de inte. Kul med alla Star Wars-prylar i ungarna sovrum också. Det är så pass underhållande att jag är på vippen till att snegla uppåt men jag sansar mig och stannar på en riktigt stark 3a den här gången. Hade jag sett den när jag var yngre och haft nostalgifaktorn med mig hade jag säkerligen gått ett steg till, nu kanske den känslan infinner sig vid en omtitt istället.
