BETYG
3.6
av 5
3.6
av 5
Possession
En ung kvinna lämnar plötsligt sin familj men utan att säga varför. Maken börjar följa efter henne för att ta reda på sanningen. Han tror först att en annan man har med saken att göra. Men efterhand som maken får uppleva konstiga beteenden och bisarra händelser, så pekar det mot någonting mer än en "besatt" kärlekshistoria.
| Originaltitel | Possession |
| Alternativ titel | The Night the Screaming Stops, Andrzej Zulawski's Possession |
| Regissör | Andrzej Zulawski |
| Manus | Andrzej Zulawski, Frederic Tuten |
| Genre | Drama, Skräck, 80-tal |
| Skådespelare | Sam Neill, Isabelle Adjani, Margit Carstensen, Heinz Bennent, Johanna Hofer, Carl Duering, Shaun Lawton, Michael Hogben |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 1075 |
| Filmnummer | 8371 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Possession är en film som man antingen gillar eller inte gillar. Jag tillhör den första kategorin, men det betyder inte att jag tycker filmen är perfekt. Andrzej har skapat en typisk europeisk film med snygga bilder och obehagliga scener, och Sam Neill ser vi bl.a i några av sina tidigare roller. Isabelle Adjani spelar bl.a den mystiska och plågade frun, en prestation som ledde till att hon nästan begick självmord. Även om agerandet är övertygande så kan också ett viss mått av överspel förekomma och det förekommer också en del frågetecken under filmens gång, vad hände och vad var poängen? Även om vi får en viss typ av förklaring på slutet så brister filmen just i att det dyker upp för mycket frågetecken utan någon riktig förklaring. Musiken är sparsam men effektiv och i slutändan så vinner filmen ändå, trots sina brister, på att ge oss en obehaglig men effektiv filmupplevelse som lämnar en med viss obehag efteråt.
Två otroligt långa timmar. Filmen tar fan aldrig slut. Ett jävla skrikande, orealistiskt agerande av karaktärerna, en parodiskt hysterisk Adjani (spelade de såhär ens på stumfilmstiden?) , teatralt överspel av henne, Neil och flumtysken. Öronen blöder och man överväger nästan att avbryta. Verkar som att regissören tycker att hysteri = konst, eller dyl. Det här är inte konst, det är en ren plåga. Har inget emot det vi kan kalla The Brood-inslaget, men det tillför inte mycket. Kul dock att se Berlin åtta år innan muren föll. Inte de mest välskötta sekelskifteskåkarna.
Uttömmande och utmanade a la Zulawski. Det som börjar som ett relationsdrama utvecklas till något helt annat… och man vet inte var åkturen ska sluta. Zulawskis speciella regi är med även här, med långa scener och en kamera som ständigt är närvarande.
En jobbig film att se. Vi känner ett ångestfyllt obehag. Dessutom har i alla fall jag svårt att förstå och få ihop vad som händer, man är exkluderad det är bara och se på. Från skärmen blandas ångest, vånda och hysteri med egenheter som Annas slemmiga fuckbuddy med ormliknande tentakler.
Men trots visst obehag ångrar jag inte att jag kollat in detta omtalade Andrzej Zulawski verk. Filmen har ju blivit kultförklarad och av många kallats mästerverk så förr eller senare måste den ses, och nu är den sedd. Det var en oförglömlig upplevelse. Kanske lite för oförglömlig, vi får se.
Isabelle Adjani ska ha en eloge för det sätt hon gestaltar båda karaktärerna Anna och Helen. Annakaraktären är nog det konstigaste som har hänt på en filmduk.
Jag älskar surrealism, men då ska det finnas balans och, viktigast av allt, substans... Gärna lite andningspauser, lite uppbyggnad. Här är det fullständigt urspårad hysteri som bara är frustrerande ifrån första till sista bildruta, i princip. Sista timmen blev jag bara förbannad när varenda ord och varenda händelse var mer och mer krystad. Värst av allt, det Yoko Ono-liknande sammanbrottet i tunnelbanan.
Synd, för det känns som att berättelsen skulle ha en enorm potential om lite mer tanke lagts ner på alla galenskaper. Nu känns det som tokigheter staplas på tokigheter enbart för det tokigas skull.
Att vara pretentiös är bra om man kan leva upp till sina pretentioner. Kan man inte det bör man tagga ner.
Jag kan dock inte blunda för att det rent visuellt är bland det bästa jag sett. En fröjd för örat likaså. En etta kan det alltså inte bli.
Filmer som innehåller den här sortens groteskheter brukar inte alls (möjligtvis med undantag av Cronenberg) kompletteras med så mycket karaktärsdjup, dialoger och story. Således är det en intressant upplevelse att se "Possession", och till viss del så liknar den ingenting annat jag någonsin har sett. På vissa detaljer märks det att den är 35 år gammal, men överlag inte. Och den engagerade mig tidigt, höll mig kvar och lämnade ett bestående intryck. Ett fascinerande verk.
Originell,chockerande, utmanande, fascinerande och intressant, men det också krävande med så mycket "vanvett". Men befriande att se en film som är så kompromisslös i sin stil och sitt uttryck. Det behövs en omtitt för att analysera filmens handling, men den gjorde intryck. Väldigt välgjord och detaljmedveten.
Det här är en film som jag visste skulle vara otydlig, med mycket innehåll som inte förklaras för tittaren. Kanske skulle två, tre tittar behövas. Kanske skulle det inte räcka. Det visade sig att jag förstått så mycket i alla fall, för vad som hände i filmen förstod jag knappast. Men jag är gillade det jag såg och är intresserad av att veta mer och kommer definitivt att se den igen. Stort beröm till kameraarbetet, scenografin, ljudupptagningen och ljudeffekterna.
Ibland får jag känslan av att en viss sorts "kultfilmer" hyllas av människor som egentligen inte gillar film.
Första halvan gjorde mig fundersam på om det ens skulle vara värt att se klart filmen, men för varje scen blev den bättre och bättre. Helheten blir betyg 4.