Rock of Ages

Musikal brukar inte ligga högst på listan för mig, men då och då kommer jag över en och annan musikalfilm som griper tag i mig, så är fallet med "Rock of ages" som är en hyllning till 1980-talets glamourtid för Rocken. Med många stora namn som bl.a Tom Cruise, Catherine Zeta-Jones och Alec Baldwin tar de och övriga skådespelare med oss på en Rocktripp man sent kan glömma. Filmens handling kanske kan kännas lite som vardagsmat men den berättas väl och de klassiska rocklåtarna som var populära på den tiden får här glänsa mer än någonsin. "Rock of ages" kanske inte är den bästa musikalen som har gjorts men den har tillräckligt för att tillhöra en av de bättre, jag drogs med på en konsert direkt från tv soffan och var mycket nöjd efter sluttexterna. Adam Shankman har gjort ett mycket bra arbete. Rock will never die.

Vilken frånstötande, vulgär smörja. Som att titta på karaoke, fast extremt mycket pinsammare; en illa konstruerad Frankenstein-musikal. Julianne Hough är blonderad och het, men hennes autotunade musikalröst passar inte alls till de låtar hon sjunger. Ska en musikal fungera måste storyn vara som minst i Glee-klass, och inte bara en dålig highschoolfilm där karaktärerna ibland brister ut i sång. Och jag gillar normalt sett musikaler!!! I och med denna film är min Cruisologi komplett; jag har alltså sett alla filmer Tom Cruise varit med i. Jag hatar oftast karln och detta är en av hans sämsta och mest bisarra roller. Även Malin Åkerman får vara med, givetvis för att klä av sig. För övrigt är det bästa med filmen nog Ful_fisk:s C-uppsatslånga klagosång nedan, som är mycket underhållande och på pricken. Tack Ful_fisk!

Oj oj oj, var börjar vi? Redan när huvudrollsinnehavaren Julianne Hough öppnar munnen och kvittrar ut en autotunad, musikal-skolad version av Night Rangers Sister Christian börjar kalkon-faktorn infinna sig. Inte kan väl den här tjejen vara huvudrollen i en hårdrocksmusikal? Jon Henrik Fjällgrens insats i hårdrocksavsnittet av Stjärnornas stjärna var mer metal än den här tjejen! Hon låter mer som om hon är en musikalstjärna (vilket hon ju är) som tycker sig passa i rollen därför att hon alltid diggat Alice Coopers Poison och således anser sig vara hårdrockare "innerst inne", trots att hennes stora musikaliska förebild genom hela livet snarare varit Britney Spears. Inte ens kläderna är rätt, det ser mer ut som att hon är på väg på maskerad med 80-tals-tema snarare än att hon faktiskt är där i 80-talet, som det ska föreställa (ett problem som snart ska visa sig genomsyra hela filmen). Sedan kommer storyn igång, och ja, man kan ganska snabbt lista ut vart det hela är på väg. Paul Giamatti gör den klassiska "sleazy manager"-rollen, vi får missförståndet där någon tror att någon annan bedragit denne, men istället för att tala ut om det så drar de ut på processen i all oändlighet enbart för att filmens dramaturgiska klumpfot kräver det (skriv en ordentlig intrig som håller, för helvete!) Och sedan så har vi ju förstås Tom Cruise. Som stort fan av Cruise var jag förstås sugen på att se honom här, men oj vad han gör bort sig. Först och främst; hur gammal ska han egentligen föreställa? Man ser ju att han är typ 50, men tydligen ska han ha sett Aerosmith som sin första konsert, vilket måste betyda att han är högst 30 år här. Jo, tjena. Sedan byggs det upp att han är någon slags stjärna i Michael Jacksons storlek, vilket knappast någonsin varit fallet för någon sleazerock-stjärna ens 1987 med namn som Stacee Jaxx. Och så namnet Stacee Jaxx också. Ingen riktig rockstjärna har någonsin hetat något sådant, det skulle på sin höjd kunna vara namnet på sångaren i Poisons förband på Sunset Strip, men knappt ens det. Ärligt talat, det är namnet på en porrstjärna de har lyckats fånga essensen av. En kvinnlig sådan, dessutom, så inte ens det fick de rätt. Cruise spelar dessutom rollen urfånigt, som om han leker rockstjärna, fast inte på ett sätt som en man av hans ålder och erfarenhet borde göra, utan snarare som en Paradise Hotel-vinnare som sedan kommit sjua i en annan reality-serie med rocktema skulle ha lekt rockstjärna när musik-karriären precis lanserats. Det finns inte alls någon trovärdighet här, och allt som allt kan detta vara Cruises sämsta roll i karriären. Så, nu har jag varit väldigt negativ, så är detta då den massiva kalkon som jag byggt upp den till? Faktiskt inte riktigt. Trots all slakt på den klassiska musiken, de ofantligt mesiga huvudrollsinnehavarna, den banala storyn och allt, så finns det ändå något lite uppsluppet trivsamt i filmen som väger upp. Den tar sig inte på så stort allvar och kärleken till musiken är ändå rätt genuin, trots de många slakterna och missförstånden på låtarnas innebörd. Och biten där det vände för mig var scenerna med Russel Brand och Alec Baldwin, som var riktigt roliga tillsammans. Deras tolkning av I Can't Fight This Feeling var skitrolig, och lyfte hela filmen! Jag märker att jag glömt den aptrist klyschiga sidostoryn med Catherine Zeta-Jones och Bryan Cranston som kyrkliga motståndare, men måste även här applådera Zeta-Jones stiliga sångnummer till Pat Benatars Hit Me With Your Best Shot, även ifall det är hundra procent ologiskt att hon skulle sjunga en rocklåt efter sin långa predikan om att rocken är djävulens musik. Så vad landar vi på? Jag sätter en tvåa. Absolut en kalkon på många sätt, men jag tror nog att jag hade tyckt detta vore en riktigt trevlig stund om jag hade sett det i sitt rätta sammanhang. Och vilket är det? På en scen i aulan på en gymnasieskola. Och musiken? Den gör sig bäst på mina gamla vinylskivor, som jag trots allt blev sugen på att plocka fram efter att ha sett denna film. Alltid något!

Efter att för en vecka sedan sett musikalen på Broadway (eller off-Broadway som den numera huserar på) så tänkte jag det kunde vara trevligt att få se filmen också. Det skulle jag inte ha tänkt. Även om musikalen kanske inte var top-notch kanske så fanns där en charm och en hel del nostalgi. Filmen fokuserar mer på Tom Cruises karaktär än vad musikalen gör och över huvudtaget saknar filmen all charm som musikalen hade. Betyget blir bara en 2;a till filmen.

Oförklarligt mycket sex över tiden, samt givetvis tramsiga karaktärer. Knappt sevärd.

fyfan. autotune, hårt mixade låtar, poppigt och sliskigt sound. hade de spelat över en aning mer så hade man trott att det var en parodi

Musikal med bra musik och mindre bra skådespelare som sjunger. Finns dock några som sjunger bra

Oj, jag blev förvånad när jag såg hur dålig kritik den här fått. Jag tyckte den var smått underbar. Det var vissa tillfällen då det kändes som att de tappade sig med 80-talstemat dock men på det stora hela tyckte jag det var stor underhållning. Sedan brukar jag störa mig på Tom Cruise för att han tar sig själv på för stort allvar men här visar han ju faktiskt på en viss självironi (för man hoppas) så det var trevligt. Intervjun är ju dock direkt hämtad från Magnolia.

Musiken är en fullträff och värd en 5:a bara den. Dessvärre drar såväl story, som överspelande skådisar ner betyget kraftigt...

Det gjordes en del bra rock, hårdrock och metal under 80-talet men som helhet var musiken totalt hjärndöd och värdelös på den tiden. Här har man alltså gjort en musikal där man plockat några av de bästa rocklåtarna från 80-talet och musiken är faktiskt väldigt bra (möjligen med undantag av I Want To Know What Love Is som är en av världshistoriens absolut sämsta låtar någonsin, alla kategorier). Storyn är väldigt bra och skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig. Tom Cruise gör en av sina bästa roller någonsin.