Ruva

Oj, vilken speciell och lustig film. En form av psykologiskt fantasyskräckdrama. En batalj mellan det defekta och det perfekta. En slitsam kamp om att räcka till. En tvekamp mellan mamma och dotter. Skådespeleriet är i början övertydligt, överdrivet, kantigt och amatörmässigt. Sedan tar det sig. Jani Volanen gör en subtil och strålande insats som försynt, försiktig och vänlig pappa. Sophia Heikkilä utstrålar intensiv karisma, dominans, kravfylldhet och hysteri. Vibbar av Toni Collette. Siiri Solalinna är hyllad som filmens huvudperson men jag ställer mig inte riktigt i hyllningskören. Att kommunicera med CGI bli aldrig bra. Men, det ska sägas, hon har en svår roll och gör sitt destruktiva alter ego på ett imponerande sätt. Filmen är inte ens 90 minuter men jösses vad mycket man lyckas klämma in! Jag ser en komplex och ambitös film som gestaltar press, prestationsångest, coming of age-ångest, ensamhet, skuld, perfektionism, fantasier som gränsar till psykisk sjukdom, nervösa sammanbrott, förvirring, rivalitet, otillräcklighet, mentala blockeringar, ätstörningar, alter ego, dominans och revolt. Maskerna förstår jag dock inte. Tyvärr gör det rika innehållet filmen svårföljd. Det är svårt att hänga med i vad som är fantasier och vad som är verklighet. Resultatet blir att man som tittare får kämpa med att upprätthålla intresset. Användning av CGI blir jobbigt i längden. Slutet hallucinogent, psykotiskt och härligt otillfredsställande. Ambitionen och anslaget gör denna besynnerliga film sevärd. Bilden är fantastisk på SVTPLAY och ljudet likaså; bra botten och fin användning av surround. Hyvää Suomi!

Riktigt bra. Surrealistisk samhällssatir som får en att skratta till, snarare än skräck. Gillar att det lilla ägget går från "konstighet" till övertydlig symbolism.

Bortsett från den overkliga skräcken är den ganska välproducerad. Den är samtidigt enkelspårig, förutsägbar till stor del och gjord som en finländsk komedi men utan att vara kul. Så bortser man från skräckinslagen känns handlingen precis som en familjefilm. Länge var jag inne på en tvåa, men särskilt i upplösningen beter sig människorna helt onaturligt åt och slutet är bara fel. Stark etta.

Stilig, det ska den ändå ha. Men jag väljer att vara tråkig här. Hela familjen verkar rubbad på olika individuella sätt, så jag sympatiserade mest med "ägget". Konst eller konstig?

Vilken jäkla rubbad film på alla plan, men filmen var snygg fotad och att det är en nordisk film. Mamman var ju läskig. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om filmen...

Väldigt välgjort på det tekniska planet för att vara en nordisk produktion, och det är väl egentligen en ganska bra film på de flesta plan. Men jag har lite problem med skräckfilmer som så uppenbart är rädda för att det är så ocreddigt att vara en skräckfilm. Här formligen skriker man ut att "nej, nej, vi är absolut inte BARA en skräckfilm". Det blir väldigt ansträngt, och allt som filmen försöker säga blir förutsägbart och basic. Man har dock lyckats oerhört bra med att få mamman att framstå osympatisk, och Sophia Heikkilä hade nog kul när hon spelade rollen. Lite satt jag också och höll på filmen, och hoppades att den skulle lyckas slita sig från sina egna bojor. Men tyvärr inte. En hyfsat stark tvåa kan den få

Riktigt väl utfört. Funderar på om det finns en lite för klumpig metafor här dock.